Det är en mittemellan-dag.
En sån där dag när det kryper i kroppen.
Maken arbetar första dagen efter långledigt.
Jag behöver tvätta, tvätta, tvätta.
Barnen vill umgås och vara nära.
Sista lovdagen.
Själv vill jag hålla avstånd, bara sätta dem framför en film, stänga dörren.
Låsa in mig själv med ord och musik och tömma huvudet på myror.
Skita i att fixa lunch, slippa ansvar.
Strunta i pedagogiska pussel, antioxidanter och frisk luft.
Bara dricka egoism och äta ensamhet.
Djupa klunkar, stora tuggor.
Långsamt.
Inte olyckligt, inte alls.
Bara rastlöst och svårbeskrivligt.
Idag "delar sig vinden, vid kinden, och blir hel igen, bakom mig", som Håkan säger.
Men man tar sig samman, alltid.
Tacka fan för det.
3 kommentarer:
Vet precis vad du menar. Har idag lämnat båda barnen på respektive skola och dagis och nästan flög fram i lätthet till jobbet. Första gången sen den 19 december som jag inte har dem vid min sida - puh! Lite luft emellan så går det lättare att älska dem sen.
En dag till. Åk och bada vettja! :-)
Kram
Ja, ibland är man hungrig på egentid, och ibland på sällskap.
Vilket som så har du hand om orden igen!
"Bara dricka egoism och äta ensamhet.
Djupa klunkar, stora tuggor.
Långsamt"
De där orden vill jag sno. För de är mina. Eller rättare sagt - precis så känner jag också.
Du skriver så förbannat fint!
Skicka en kommentar