Jensens tankar

Advent – söndagar som kom och gick

2011-12-05T12:04:00.001+01:00

Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det: Adventssöndagarna är grejen.

Lågmält, anspråkslöst. Mysigt. Och med fria former.

Hela fyra stycken!

Man tänker sitt

2011-11-06T22:37:00.000+01:00

”Det mesta som av mina grannar betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns det något jag kommer att ångra så är det med största sannolikhet mitt eget goda uppförande.”

Man tänker sitt är ingen film man ser tillsammans med popcorn och en fleecefilt i soffan. Det är en film man ser sittandes på en pall, framåtlutad, med armbågarna på knäna och ansiktet i händerna. 1 h 31 min.

En film i fragment. En film som ger mental klåda. Och man anser sig inte behöva lindring.

”Det är ett löjligt krav alla ställer att man ska tala så att alla kan förstå. Varken människor eller svampar växer på det viset. Som om naturen bara hade ett slags förståelse. Som om det fanns en trygghet enbart i dumheten.”

Det där med äkta och på riktigt

2011-10-27T21:16:00.002+02:00

I svagare stunder blir jag gråtmild när jag läser artiklar som denna – som handlar om nya vändningar i livet, om livets kärna som ofta upplevs som så svåruppnåelig.

Just denna artikel kan i sig tyckas exotisk och extrem, men nerven i den lyfter upp mig till ytan ur det hav som jag annars tenderar att drunkna i:

bland västerländska "måsten" och låtsasbehov,
bland design, metallic-lack och bukfetma,
bland blodsockerhöjder, espresso macchiato och tv-spelande ungar,
bland kvasivärdegrunder, höstmode och floskler,
bland tysta dammsugare, charterresor och halstrade pilgrimsmusslor.

Alltsammans i ett hav av påstådd lycka.
Och när jag virvlande och bentrampande lyckas snudda vid det flyktiga som är på riktigt, ja då känner jag mig tagen på sängen. Då fylls ögonen av tårar.

Att kunna ta på Livet.
Att lyckas välja och att beröras.
Att känna. På riktigt.

Trotsålder

2011-10-11T22:41:00.000+02:00

Är det psykolog Malin Alwén som en gång sagt att man inte bara som barn utan även som vuxen går igenom olika trotsperioder?

Damn right she is.
Jag räknade bara inte med att de skulle vara så länge.

Så länge letar jag balsam att hälla på de taggiga ytorna.
Höstens färgprakt funkar ganska bra.

Steve Jobs 1955-2011

2011-10-06T07:40:00.000+02:00

Original: jonathan mak

http://www.apple.com/stevejobs/

Destruktivt, explosivt

2011-09-07T08:26:00.000+02:00

Det var längesedan vi rök ihop så här – du och jag, Loppan.
Jag har lärt mig så mycket nytt; att försöka resonera med andra infallsvinklar.
För jag vet så väl, och du vet så väl, att vi alltid fastnar i samma mönster:
starka
destruktiva
explosiva
ohanterbara känsloströmmar
när konflikttornadon väl sveper över oss.
Men idag – som bortblåst. Bortglömt. Tappat.

Kraften i tornadon
och maktlösheten i de frustande cirklande vindarna.

Efteråt, när världen är upp och ner,
vindarna har svept förbi och vi blickar ut över förödelsen:
"Det var inte meningen att det skulle bli så här!?"

Jag skäms.
Du skäms.
Varför hittade vi inte bromsen?
Inte denna gången heller.

Dina tårdränkta, rödflammiga kinder.
Din mur – påbyggd och förstärkt.
Ointaglig.
Min rusande puls, mitt svarta sinne. Min oigenkännliga röst.
Helvetesgapet mellan oss.

Ett gap som hunnit bli gräsbevuxet tills i eftermiddag.
Evighetstimmar.
Glömskans läkande gräs.
Ett gräs jag egentligen själv skulle vilja plantera, för hand,
men som växer trotsigt av sig själv.

Dock; ett gap som återstår.
Ett gap att kliva och hoppa över,
titta ner i,
bygga broar över.

Gapet vi lär oss leva med.
Lär oss av.

Att tråckla ihop en helg

2011-09-05T11:39:00.001+02:00

Han önskar, jag vill.
Barnen behöver.

Nu måste vi verkligen.
Vi borde ju.

Hur länge då?
När är du klar?
Ska vi säga en tid?

Sicksack.
Byta spole. Trä om.

Sedan; frapperande söndagskväll med slentrian-tv och stora frågor:
Vart tog helgens beställda mönstersöm vägen?
"Backknapp saknas på de flesta modeller".

De helger man lyckas tråckla samman med balans som nål och behov som tråd
– textilt lyckorus.

Afrikas horn

2011-08-28T16:02:00.000+02:00

En livsfarlig kombination av torka, pågående konflikter och eskalerande matpriser har lett till svår undernäring i Östafrika och miljontals barn och kvinnor riskerar nu att dö.

UNICEF finns på plats och gör allt de kan för att rädda barnens liv genom att se till att de får rent vatten, näring, vård och mediciner.

Och du kan vara med och rädda liv. SMS:a LIV till 72 900 och skänk 50 kr. Det räcker till 13 påsar nötkräm mot undernäring eller 29 påsar vätskeersättning. Tre påsar nötkräm om dagen kan vara allt som krävs för att rädda livet på ett undernärt barn.

Du kan även ge en gåva till Östafrikas barn här!

Läs mer om vad UNICEF gör för barnen på Afrikas horn.

Foto: ©Kate Holt/UNICEF

Fräscha skiften

2011-08-08T11:48:00.001+02:00

Min längtan efter rutiner – inramat, repetitivt.
Högrevsgryta med rotfrukter.
Veckomatsedel och torsdagsstädning.
Lämning och hämtning.
Rensat skrivbord.
Nya pennor och oanvänt suddgummi.

Den längtan.

Nu gäller det att hålla ihop sig själv och de sista två sommarlovsveckorna med barnen. Maken jobbar.

Dammvippa i slutet av juli

2011-07-30T22:50:00.000+02:00

Nu blev det så där igen, jag glömde bloggen.
Glömde läsa vännernas bloggar.
Tappade bloggreppet.

Det är naivt att tänka så, men jag ser bloggen som ett husdjur jag vill och bör mata. Det är endast jag själv som ser det trinda välmåendet och den blanka friska pälsen. Nu vet jag inte; uttorkad, dammig, bortglömd.

Förlåt bloggen, men jag kommer tillbaka. För tillfället är jag mest upptagen med att hålla nerver i styr och axlarna i normalhöjd. Jobbar lite. Försöker smörja ett slags sönderhackat sommarlovskrås, se hur gräset växer och höstanemonerna blommar. Varvar upp med vänstran och ned med högran. Lägger extra isbitar i drinken.

Om sommaren är tankarna och orden på grönbete, men till hösten vet jag att de kommer till mig – hem till fållan vid soffbordet, i diskhon, på kontoret, i sovrumsmörkret.

Lunchångest

2011-06-21T11:19:00.001+02:00

Det är samma visa varje år och ändå blir man lika överraskad: Alla de där gemensamma sommarlovs- och semesterluncherna man plötsligt ska få till och ro i land, efter att ha ätit på jobbet, i skolan och ensam. Orka!

Jag vägrar laga mat två gånger per dag, men lyckas inte alltid med bra, snabba och hyfsat balanserade sommarluncher. I vårt hushåll gillar vi rester, så jag försöker spinna vidare på det. Helhjärtat ett par gånger, halvhjärtat en annan och katastrofalt ibland.

Så nu gör jag ett försök och vädjar: Kan ni inte lägga en kommentar på länkar eller tips på era bästa snabbluncher i sommartid? Skriv ner den för dig självklara lunchtaktiken, för jag lovar att självklar stavas olika i olika familjer. Hjälp mig, hjälp min söta bloggskara, help yourself.

Jag börjar med några:

Koka för mycket pasta. Den håller i flera dagar i kylen. Ta fram och blanda med annat.
Koka för mycket potatis: Stekt, skivad i omelett (som våra barn dock inte gillar...) eller på smörgåsen.
Kall- eller varmrökt lax i strimlor eller kuber. Till ovanstående kolhydrater.
Kokta ägg och stekt bacon i en sallad mättar bra.
Tärna kycklingrester och lägg i tortillabröd med valfritt klet och de grönsaker som finns hemma.
Allt om Mat tipsar.
Tonfiskburgare – en klassiker här hemma.
Smoothie med tinade spenatkuber och lite proteinpulver.
Varianter på makaronipudding.

Så, nu behöver jag hjälp!

Sommarens Sås

2011-06-06T12:11:00.000+02:00

Sannolikt är jag inte den första, men förhoppningsvis ej heller den sista, att upptäcka Chimichurri. Den är sanslöst god, och det känns som den passar till väldigt mycket. Jag misstänker att det kommer att stå en skål av den i vår kyl under hela sommaren.

Receptet kommer från Sydsvenskans söndagsbilaga och det argentinska mat- och vinreportaget den 29 maj.

Denna gång gjorde jag tredubbel sats, så får vi se hur länge den räcker.

Vattenhål

2011-05-26T11:54:00.000+02:00

Och mitt i alla maj månads göromål (fix, inköp, jobbavslut, snart är terminen slut-förberedelser och ojsan ännu en sorts anställningsintervju) drar jag på handskarna och planterar blommande salvia, marockansk mynta, persilja och kryddtagetes. En halvtimmes vakuum med ett överflöd av mentalt syre – tillräckligt för resten av månaden. Ett vattenhål.

Sen går man vidare.
Blir förbannat beläst på twitter.
Steker pannkakor åt kidsen.
Lånar en ny bok på bibblan.

2011-05-10T08:14:00.002+02:00

Sitt i båt'n!

2011-05-04T21:03:00.001+02:00

Maj månad skulle brusa och storma lite, skrev jag visst. Med råge, visar det sig: Smått oväntad ketchupeffekt på jobbfronten, om även högst tillfällig, parallellt med en storsatsning hos BUP – ett flerfamiljsprojekt på ADHD-temat. Där tillbringar vi tre dagar i veckan under maj månad, 6 timmar per dag. Ett fantastiskt erbjudande på flera sätt.

Vi ror nog maj-båten i hamn mest tack vare nytillagda nattugglevanor och mina Päron (ja, med stort P) som assisterar, stödlogistiserar och bjuder på middag.

Dä' ä' bar' å' åk.
Typ.

"Utom allt rimligt tvivel"?

2011-05-02T09:00:00.001+02:00

Det är stor skillnad på folkmord och t ex notoriska pyromandåd (passande jämförelse för mig som Ystadbo), men jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller, rättssystemen emellan, efter morgonens stora nyhet om Usama bin Ladins död:

Usama bin Ladin har jagats i tio år, misstänkt för stora terrordåd. Som jämförelse; i ett betydligt mindre perspektiv har gryningspyromanen gäckat polisen i vår landsända i nästan lika många år, ställts inför rätta men tidigare friats för att det inte kunnat ställas helt utom rimligt tvivel att han varit skyldig till dåden. Som kuriosa kan nämnas att bevisning pekade mot att hans skor fanns på plats vid en av de större bränderna, men inte nödvändigtvis han själv.

Jag ondgör mig i detta fall inte över en presidents beordran om Usamas huvud på silverfat, jag försöker bara sätta saker i perspektiv. En dag som denna går tankarna självfallet till alla de tusentals offer och deras anhöriga, till all räddningspersonal, till alla New Yorkbor och alla amerikaner i allmänhet. Jag förstår att detta är en sorts utandningens dag. Det jublas och flaggas vitt, och Navy SEAL blåser röken från sina vapen utanför hans gömställe (hur nu ett palats kunnat fungera som gömställe...) utanför Islamabad. Jag andas också ut, över att det nu finns en ond, extremistisk hjärna mindre.

Jag vågar inte ens tänka på de kostnader han hade utgjort i form av säkerhetspådrag, rättegångar och fängelseövervakning ifall han istället infångats och ställts inför rätta. Är det kanske därför man ansett att hans död är att föredra? Och – det där västerländskt demokratiska i att faktiskt ställas inför rätta och straffas för sina gärningar? Som vid krigstribunalen i Haag t ex?

Tanken svindlar en smula – hur hade en liknande situation hanterats i Sverige? Skulle Reinfeldt bett Hamilton & Co. att "fixa till det hela"? Skulle han stått i riksdagen med Maud, Göran och Jan och berätta vad de beordrat? Eller hade det blivit en snordyr och utdragen rättssak, en hetsjakt på hållbara bevis, allt för att ställa eländet och samtliga detaljer utom allt rimligt tvivel?

Jag bara måndagsundrar, lite lagom splittrat och naivt så där.

Synonymt

2011-04-29T07:48:00.006+02:00

Vi läser för barnen ur DN-reportaget om kungen, och Loppan tittar på en bild från kröningen, -73:

Loppan: "Åååh, vad är allt det där han har hängande runt halsen?"
Maken (letar ord): "Det heter... eh..."
Lillebror (slår ett snabbt öga på bilden): "Skröfs".

Lillebror talar klarspråk

2011-04-27T10:00:00.002+02:00

Han kämpar med köttet. Spottar ut. Tycker bitarna är för stora. Rynkar på näsan. Föser undan. Klagar på konsistensen. Kött verkar inte vara hans grej just nu.

Eftersom han är familjens lille professor och redan har någon slags fil. kand. i omvärldsanalys, så kände jag mig ändå nödgad att fråga vad det är med kött som gör honom så avig.

Jag märkte på hans svarston att han kände sig helt oförstådd:

– Men mamma, det är ju bara så himla ... köttigt!

Att dra ut på tiden

2011-04-25T22:26:00.001+02:00

Ikväll försöker jag ställa om min lågfrekventa påsklovshjärna till hektisk, supersimultan maj-hjärna. Det går så där. Mest kortslutning, klister och förnekelse. Näsan är rosafärgad av solen, tröjan luktar grill och håret sommar. Latmasken i mig sliter och drar i den korta och långa visaren. Bakåt, snälla! Bara en dag, eller två?

Maj kommer att blåsa och gunga rejält, men bara jag hittar något att hålla mig i, så ska det nog gå bra. Det är lite som med meteorologernas varningar: Det låter skrämmande när det förklaras i detalj och informeras med stora bokstäver, men i stormens efterdyningar rycker man kanske bara lite på axlarna.

Sommarpåsken

2011-04-24T15:12:00.001+02:00

Som vi längtat, allihop. Värmen, knopparna, himlarna, grönskan, de utsläppta fötterna och de smittsamma fräknarna. Hela långa vintern, en harvande kamp med en belöning vi hinner glömma bort någonstans i mörker, slask och död natur.

Denna solvarma påskvecka har lagt sig som en förtrollad förälskelse över hela landet. En välkommen passion som ingen kan sluta prata om.

Billie Holiday ur högtalaren, smält glass och smutsiga barnahänder. Det spritter i hjärtat på mig och det är så värt det: Skarvarna mellan vår, sommar, höst och vinter. Nedbrytning, snötyngd, tjälskador och sen nya knoppar. Årstidernas skarvar är mina fogar. Temperaturskillnaderna är vallningar i mitt blodomlopp. Mörkret och ljuset — mitt yin och yang.

Spännvidd

2011-04-16T08:40:00.001+02:00

Aldrig går väl tiden så fort som när man går igenom den närmsta månaden i kalendern. Swosch. Från pre-påsk till sommarlov, i en ögonrörelse.

Jo, det skulle vara barnen, då. Åren som går, gick, gått. Från gulstickad filt på BB till klass 2B. Dubbel-swosch.

Viktigheter

2011-04-15T12:19:00.003+02:00

Viktigt värre är det att bli löjligt upprymd av småsaker, till exempel ett nypimpat påskris, blå himmel, fredag och ett annalkande brownies-bak.

Villamorsans heroin.

Att kunna ta sig ett glas vatten

2011-04-14T08:21:00.000+02:00

Full sprutt, i väntan på riktigt kallt vatten. Jag glor på strålen ur kökskranen. En före detta kollega sa en gång att man ska krana och räkna till 20, och sen ska vattnet vara tillräckligt kallt. Drickbart. För att få bort eventuella bakterier i stillastående eller halvljummet vatten. Usch och tvi och fy...

Sedan läser jag på Unicefs hemsida att 5000 barn dör varje dag, på grund av förorenat vatten. Fem tusen!? Två snabba grovkalkyler för att greppa siffrorna kring:

1) hur många liter vatten det faktiskt går åt i min väntan på kallt vatten och hur många gånger jag gör det i veckan. Och hur många andra som gör likadant.

2) hur mycket 5000 barn är. En hyfsad konsertpublik. Dagligen. På grund av vattnet!

Man kan bli världsförälder. Bli det här.
Eller skänk 50 kronor genom att sms:a UNICEF till 72900.
Se till att det blir av. Man glömmer så lätt. För att telefonen ringer. För att barnen bråkar.

Mer om Unicefs arbete för varenda unge finns här.

Lånad bild. © UNICEF/Brian Sokol

Att dras mot det lite mörkare

2011-04-13T08:31:00.000+02:00

När jag gång på gång dras mot mörker, ångest och dysterhet i mina bokval blir jag smått trött på mig själv. Från bekantskapen får jag armbågar i sidan, som undrar varför jag inte istället tar och läser till exempel om hundraåringar eller rosa elefanter.

Så varje vår, när jag lägger nya titlar till min 'att läsa'-lista, försöker jag dock rucka på mina gängse tankenormer. För kanske skulle det kunna innebära en hälsosam variation? Värmen, färgerna, knopparna och ljuset kanske kan lyckas åstadkomma en litterär finjustering? Får det vara något lättsmält, lättsamt, hoppfullt?

Inte det? Jag envisas årligen, trots att det fungerar ytterst sällan.

I de mörkare nyanserna ser jag större mening, det är väl bara så: Fler mänskliga dimensioner, bättre insikt om det inre livet och dess utveckling samt större dynamik. De ger mig så otroligt mycket mer.

Det ska ju tilläggas att mitt "litterära mörker" inte nödvändigtvis betyder att jag grottar ner mig i misär och olycka, utan det handlar som alltid om hur böcker skrivs, inte vad som skrivs (citerat Bodil Malmsten, tror jag).

Således: mina nästa två titlar på listan är Bannerhed och Sundström.
Ta-daa!
Otippat. Verkligen...

Med bokstäver innanför västen

2011-04-12T10:04:00.000+02:00

För någon månad sedan fick vi reda på att Loppan har bokstäver i innerfickan. De där fyra, som skrivs med versaler. Att beskedet kom från kompetent BUP-personal bekräftade bara det jag och maken redan visste.

Bokstäverna är en naturlig del i vår vardag, men jag har hitintills inte dryftat detta på bloggen, mest av respekt för Loppan. Jag känner dock att vissa diskussioner i ämnet faktiskt kan vara berikande för alla.

Den utlösande faktorn var denna artikel, som en bloggvän tipsade mig om. Läs den. En väldigt fin artikel med bra infallsvinkel. Och dessutom – mycket i artikeln är på pricken likt vår egen situation och vår fantastiska Loppa. Jag blev glad av läsningen. (Längst ner till höger, i anslutning till reportaget, finns en länk till en faktabaserad artikel som också är läsvärd.)

Mitt eget lagom

2011-04-11T08:32:00.001+02:00

Det talas om att det är så underbart och skönt när det blir vår och varmt. Jo, jag håller med – årstidsväxlingarna är fantastiska. Emellertid; could you be more specific? Känn efter, vilken favorittemperatur har du? Kom inte med jag älskar allt över 20. Kommentera gärna – jag vill veta.

Visst, en högsommarfrukost utomhus i bara linne och shorts, eller en ljummen, fuktig augustikväll med en stickad tröja över axlarna. Jättebra. Underbart. Men, efter att ha promenerat extra långsamt med barnen till skolan idag, andats riktigt djupt och känt efter i både kropp och själ, så upptäckte jag min favorittemperatur: Soldis, hyfsat vindstilla och tio plusgrader. Det är tillräckligt varmt för att slippa vantar, tillräckligt svalt för att uppleva luften som krispig och frisk samt fint balanserat för att passa sneakers och öppen skinnjacka. Ingen svett, inget hutter. Bara perfekt för just mitt lynne och min kropp.

Florans underdog

2011-04-07T21:36:00.004+02:00

En nejlika i huset hade jag aldrig tillåtit för några år sedan, men nu har jag gått och smygblängt på dem länge nog i blomsterbutiken, utan att köpa. De står där som taniga tonåringar, inträngda i en hörna för de förlorade och bannlysta men ändå förekommande. Liksom i skuggan av svulstigt fylliga pioner, överkänsliga ranunkler och gnissliga tulpaner. En florans underdog.

Nejlikan är en tålig jäkel – en prisvärd, rakryggad och långlivad skönhet. Och den förekommer faktiskt i flera vackra nyanser. Nog gör den sig bäst som solitär, som individ, i en enkel glasflaska.

Jag är smått betuttad, det får erkännas. Men nejlikan förtjänar en bättre plats än som begravningsklassiker och studentbukettsutfyllnad. Hellre en chans framme på parkett, bland modelejon och trädgårdsdivalater.

Vanlig, extraordinär

2011-04-06T20:45:00.003+02:00

En dimmig och nästan vindstilla onsdagskväll i april.
Jag öppnar fönstret — släpper in vårens förväntan och efterlängtad koltrastsång.
Tittar på tulpanerna i kruset.
De är nästan som vackrast när de börjat vissna och dö.

Tunga andetag från barnens rum.
Vilande barnasinnen, nyss påfyllda med långa sagor om häxbrygder och gråtande drakar i storslagna grottor.

Och så grubblar jag. Kanske lite för mycket.
Önskar mig ett rosa paket med grönt snöre
— proppfullt med ärlighet, helt fritt från konflikträdsla.

Somliga säger att jag kanske får önska hela halva livet.
Andra fnyser och pekar direkt på själens butik, öppen alla dagar.

En vanlig, extraordinär onsdagskväll.

Bloggen goes pedagog-pretto

2011-04-06T08:49:00.006+02:00

För något år sedan skrev jag ett blogginlägg om min skepsis kring belöningssystem för barn. Jag spottade ur mig något i stil med att barn måste lära sig att man gör vissa saker hemma och uppför sig på ett visst sätt gentemot familjen och sin omgivning, utan att för den skull belönas med något.

I rest my case. Efter att framgångsrikt ha sjösatt ett belöningsystem här hemma är vi på god väg mot bättre rutiner och beteenden. Efter ett tag, då beteendet/rutinen förbättrats eller försvunnit och Loppan – i detta fallet – insett vinsten och resultatets fördelar, har det heller inte varit några svårigheter med att fasa ut målet för att ge plats för ett nytt. En vardagskonflikt har vänts till en god rutin.

Jag säger inte att det inte finns andra lika framgångsrika vägar att gå, utan vill mest poängtera att jag reviderat min åsikt, lärt mig något nytt men kanske framför allt fått njuta av resultatet – till exempel ljuva, lugna och konfliktlösa morgnar!

Det kräver en hel del arbete, fokus och konsekvens, det ska erkännas. De största utmaningarna för oss är att:

• hitta konkreta, mätbara och rimliga mål
• summera dagligen
• fundera ut billiga, motiverande och lämpliga belöningar
• att aldrig glömma (jösses, den niten gick vi bara på en enda gång) belöningen när fredagen kommer.

En av Loppans många post it-teckningar, upphittade lite varstans.

Sociala berättelser och seriesamtal

2011-04-03T16:18:00.004+02:00

Om man har svårt för att med ord beskriva sina känslor i en konflikt eller negativ situation, kan sociala berättelser, även kallade seriesamtal, vara mycket användbara. Enkla streckgubbar och tydliga symboler i ett seriebaserat förlopp, så enkelt som möjligt. Det finns böcker att tillgå i ämnet, vilka man kan låna på skolan eller på biblioteket.

Här hemma har vi använt oss av sådana seriesamtal flera gånger, och Loppans teckningsintresse har så klart varit en extra fördel. Det var ett tag sedan nu, och istället för att gemensamt gå igenom en konflikt sätter sig Loppan själv ner och ritar av sin sinnesstämning. Samtidigt varvar hon ner och det arga hinner rinna av. Därefter kan vi prata kring bilden, vad som hände dessförinnan och efteråt.

Detaljrikedomen i bilderna är alltid så stor att de sällan kan missförstås. Bilderna blir alltid glasklara och nyanserade. Och när hon kommer tassande och lägger teckningen på golvet utanför sin sovrumsdörr, likt en brevbärare med viktig leverans, blir jag alltid så oerhört gråtmild.

Som denna.
Hjärtat mitt...

Skit som skit

2011-03-31T14:08:00.004+02:00

Mycket gör mig upprörd just nu.
Läser, känner, ser och upplever.

Fördomar.
Trångsynthet.
Homogena människouppfattningar.
Förståsigpåare.
Utsatthet.

Det kliar under huden,
det sticker i ögonen,
det slår lågor från själen
och det glöder i hjärtat.

Det som inte släpps ut på miljövänlig väg
surnar, möglar, skaver och gör ont.
Avfallscentralen?
Men jag vill fan inte tvingas sortera.
Skit som skit.
Liksom.

Som flyktigast

2011-03-27T22:20:00.003+02:00

Hon kröp upp i sängen och la sig intill mig.
Sval barnakropp ner i sängvärme och sjuttiotalsblommande lakan.

Promenerade med pek- och långfinger över mina nyckelben.
Ställde åttaårsfrågor jag hade svårt att besvara.
Två världar förenade i samma blodbanor.
Samtidigt på kollisionskurs.
Genetisk friktion.

Jag borrar in näsan i hennes nacke, blottar min ovetskap.
Känner doft av hallonshampo.
Kalla, trotsiga tår mot mina vader
och den plötsliga påminnelsen om framtiden.
Att hon kanske inte minns stunder som dessa.
Om femton, tjugo år.
Barndom som ger plats för ungdom.
Tränger bort och skapar nytt. Händelser reduceras till fragment.

Ett nu och ett sen.
Som får mig att tappa greppet.

Som om hon kände.
Som om hon läste av.
En puss på axeln.

Carpe fucking diem

2011-03-22T09:28:00.005+01:00

Jag tänker på ålder och ålderstecken. Det är något visst med gamla människor.
Doften, minerna, rynkorna och blicken.
Tittar rakt igenom, tittar ut.
Erfarenheterna som en yttre påväxt.
Livets marionetter, att visa upp för alla oss maximera livet-nördar.
Som försöker råda bot på tidens gång genom latinska visdomsfraser och japanska tankar.
Som statuerar sin imaginära odödlighet i lyckliga mindfulness-leenden och snordyra designkök som man inte har tid och råd att laga ordentlig mat i.
Som ständigt behöver kategorisera och ställa sig i fack för att vara på den säkra sidan.
Som äter ytlighet på gourmettallrik och dricker floskler ur fasters kristallglas.
Som skänker en hundring till Läkare utan gränser för att kunna andas ut.
Som sopsorterar hysteriskt men behöver två bilar.

Att se en gamling i ögonen och skaffa sig lite perspektiv.
Tiden som gick.
Rynkorna som ingen kräm trollade bort.
Behovet av att kunna ta på livet.
Att bli märkt, berörd, väckt ur dvalan.
Döden, döden.

Google-lån

Nämen välkommen! Typ.

2011-03-21T08:38:00.002+01:00

Det är tydligen dags att välkomna begynnande sexårstrotset till hushållet.

Men se, kom in!

Jag undrar hur länge han tänker stanna? Borde vi erbjuda honom något att äta eller dricka? Borde han få slå sig ner i soffan?

Ska jag verkligen behöva rensa ute i gästrummet, för att han ska få en bra sovplats? Kommer han att äta oss ur huset?

Det var ett bra tag sedan sist, vi har liksom glömt hur man gör. Släppa in den där fulingen måste vi — så mycket minns vi.

Men för satan, stig nu in, du släpper ju ut all värme!

Bringin' in da spring

2011-03-16T12:11:00.002+01:00

Mormor skulle fyllt 94 idag och fick rosa tulpaner på cypress i den vita gravsingeln.

En kär barndomsvän av rang fyller också år — felicidadas guapa!

Jag är inte sämre själv — jag firar våren denna onsdag. Bistert blåsväder till trots.

Pep talk

2011-03-15T09:48:00.004+01:00

Så blev det tisdag.
Vilken jäkla tur, för mig.

Idag har jag grovjusterat siktet, lyssnar på rätt musik och tittar bara framåt. Inte åt sidorna. Alls. Allt för att undvika den där fuktigt dimmiga gropen från igår.

Framåt alltså.
Och inte spänna käkarna nu.
Absolut inte.

Tisdag it is!

Denna måndag, en B-dag

2011-03-14T15:47:00.003+01:00

Otaliga tankar i trångt inombordstrassel.
Bök och stök innanför vinterslitna västen.
Huvudvärk, olust, vakuum.
Oförmögen.

Ett stort svart hål till mage,
ständigt ropande efter påfyllnad.
Jag äter, och får bara eko.
Ekande smula i svart universum.
Men intet är nytt under solen,
svarta hål skymmer solen vid mental obalans.
Obalans.
Obalanser?

Då,
sätter jag mig ner.
På en stol. I en kupa.
Släpper blicken, släpper hakan, släpper fokus.
Enfald.
Borde stå, springa, åtgärda, täta, förstärka.

Men sitter ner, letar knappar.
Fast forward.
Skip.
Set up.

Erase.
Delete.

Dags att städa?

2011-03-14T10:00:00.003+01:00

Jo, jag vet att det kanske säger mer om Lillebrors karaktär än om hushållets städrutiner, men ändå.

Barnen leker, springer hoppar, busar. Loppan tar upp Lillebror i famnen och kånkar runt med honom, halvspringande:

Lillebror: – Åh, försiktigt!
Loppan: – Varför!?
Lillebror: – Tappa inte mig. Då kan jag bli dammig!

Återupptagen ådra

2011-03-07T18:30:00.003+01:00

Äntligen är han igång igen, maken.
Förr var det stolar, bord, plåt, gips, skulpturer, glas och lera.
Nu är det tredimensionellt trä.

En fröjd. Verkligen.

En helg kom och gick

2011-03-07T11:43:00.000+01:00

Det blev vår för en dag, eller var det två.
Jag och Lillebror kurerade luftrören under blå himmel och i fågelkvitter.
Sårig hals och korvgrillning.
En febersläng. Nyckelpigor i solen.
Andra chansen och fyllda tulpaner.
Knoppar i rabatten.
Utan jacka på terrassen.
Jordgubbssaft. Vårfräknar.

Idag kombineras vabb och jobb.
Det kan gå.

Inte kan det väl...

2011-03-01T08:41:00.005+01:00

Jag kan ha vaknat på fel sida, men den där dyra plutt-dutt-ögonkrämen – luktade inte den Helosansalva!?

Jag bestämmer mig för att det är Helosansalva i yttelipytteli-tuben, och beslutar mig för att vara lycklig över alltings enkelhet.

Så börjar tisdagen.

Varv på varv

2011-02-25T08:07:00.002+01:00

För tillfället känns det som om jag står alldeles stilla, med armarna lamt hängande längs sidorna, medan livet-ljuden-tillfällena-tiden-intrycken snurrar runt mig. Suddigt och ogreppbart i ett eget universum. Varv efter varv.

Det rycker i ena fingret av någon slags vilja, och jag vet ju att det egentligen bara är att lyfta armen och gripa tag.

Men bara ett varv till.

Tittar på himlen ett slag.
Betalar räkningar.
Sätter igång en maskin tvätt.

Den där Murphy och hans lag

2011-02-11T11:35:00.003+01:00

På väg ner till stan för några ärenden. Jag är redo med kameran, men finner inte ett enda motiv, ingen intressant vinkel. Nada. Typiskt. Så jag handlar, lastar tungt och spretigt i ryggsäck och i nävar. Ett stilla regn faller och jag packar ner kameran.

Uppför backen och hemåt. Och då så klart – minst ett dussin fina motiv på människor och platser. Ett par guldlägen. Jag stretar, har för mycket att bära och är så blöt att jag vägrar ta upp kameran. Men jag ser motiven så himla tydligt och har svårt att skrapa av dem från näthinnan. Sån är jag. Jag saknar skrapa vid sådana tillfällen.

Fan.

Men jag har i alla fall införskaffat ramar med passepartout till ett par foton jag tänkt hänga upp sedan en längre tid tillbaka. Äntligen. Och så ska vi ju för sjutton bowla och fredagsmysa med vänner ikväll!

Älskade optimist

2011-02-07T14:21:00.003+01:00

Själv var jag lite fransig i kanterna; över att knappt kunna urskilja färgen på Lillebrors leriga overall, av alla avenbokshäckar, där löven envist hänger kvar som rasslande lik, av den fuktiga dimman, av den vädertyngd som idag väckt min astma och över den brunkletiga förödelse som snön åstadkommit.

Då tar Lillebror ett fastare grepp om min hand och säger glatt, som på begäran:

"Mamma, det är lite dimmigt, men det är verkligen en fin dag idag!"

Kloker. Toker. Glader.

Läsa om

2011-02-06T12:13:00.000+01:00

Jag glömde glasögonen på annan ort förra helgen och kunde därför inte efterläsa den helgens DN – Boklördag, Kultursöndag. Yada yada, ni vet; den livsviktiga långsamläsningen.

Glasögonen returnerades nyligen och nu sitter jag här och våndas och förstår att felet med mig är att jag ständigt läser så förbannat mycket om så många intressanta böcker, men samtidigt vet att det inte finns en fet chans i världen att jag hinner/har tid/orkar läsa alla de där verken. Och – att jag blir frustrerad över det!

För några veckor sedan var det Therése Söderlinds fel. Just nu är det Jenny Diskis fel. Igår var det Magnus Dahlströms och imorgon är det med all sannolikhet Mavis Gallants.

Så.
Skönt. Det är viktigt att kunna skylla sina tillkortakommanden på någon annan ibland.

Dags att byta duschkräm?

2011-02-05T16:01:00.002+01:00

Jag och Lillebror duschar. Efteråt sitter jag på huk och torkar honom. Han pussar mig flera gånger på axeln och sniffar lite.

Lillebror (glatt): Mamma, du luktar ... bierwurst!
Jag: Eeeh, jaha!? Betyder det att jag behöver duscha en gång till?
Lillebror: Men du, det är ju en komplimang!

Kort promenad

2011-02-03T08:41:00.007+01:00

En sådan morgon då allt smälter samman och det inte finns mycket att hålla sig i. Varken deprimerande eller trist, bara homogent eller flytande. Det är ovidkommande om bilderna – mentala såväl som digitala – tas i färg eller svartvitt, resultatet är detsamma.

Smältvatten i gatubrunnar och drippdropp från träden viskar vagt om andra tider i kulört knopp. Grusknaster, samma tankar om igen. En matte kallar ömt in sin lilla foxterrier, vars täckning påminner om februarilandskapet. Med medhårsröst talar om för honom att han går fel väg. Lyckliga jycke, tänker jag. Att då och då få reda på, med medhårsröst, att man går fel väg här i livet. Kanske särskilt en dag som denna.

Ökar stegen, tittar framåt och är snart hemma.

Tänka smått

2011-01-27T08:47:00.008+01:00

Jag kräver ingen kontinental utflykt för att få ett miljöombyte.
Vill inte byta tallskog mot palmblad.
Mellan synen av kaffekopp och soluppgång är blott en nackrörelse.
Ett inre miljöombyte med gigantiska proportioner.
Från mörkrostdoft till himmelsblått och snökristall.
Från liten till stor tanke.
Från detalj till universell helhet, en torsdagsförmiddag.

Skrivpuff: Miljöombyte

Det förflutnas flås

2011-01-24T08:24:00.005+01:00

De där almanackorna, tänkte jag. Sovrummet i dunkel, sovande vardagsljud.
Mamma räckte över dem igår kväll, de rensar på vinden. Ljumma fötter, från säng till fårskinnstofflor.
Sex långa barndomsår – i en liten handöverrräckning? Snabb titt i spegeln. Förkylningssvullet högeröga.
De borde väl varit tyngre, de där almanackorna? Likt bly eller sten. Varmt duschvatten över matt kropp.
De ligger fint i en trave där på bordet. Jag har vänt på dem, kollat årtalen. Men absolut inte bläddrat eller läst. Skum, bubbel, uppvaknande.
Förvisso inga dagböcker, men ändå. Barndom och ungdom är hudlöshet, virrvarr och känslornas bångstyriga översvämning. Frotté.
Minnen är bättre än anteckningar, det har jag alltid menat. Minnena kan putsa, destillera och anpassa. Ge en bild att hänga i livets galleri. En bild som avspeglar försök till helhet, försök till ett virkat sammanhang av röda trådar. Anteckningar och bilder däremot; obarmhärtiga fragment, på gott och ont. Svart på vitt. Ett försök att springa ikapp, att bli ikappsprungen. Det förflutnas flås. Hudkräm med äppeldoft.
Läsa. Jo, jag ska läsa. Rexona, med aloe vera.
Men sedan, ska jag spara eller slänga? Gråzonernas galleri eller sanningsenlig handstil i en låda med lock? Täckstift och förlåtande rouge.

(Skrivpuff: Dagens första tanke)

Skrivpuff

2011-01-21T08:49:00.006+01:00

Jag tänkte försöka värma upp och tänja mina bokstäver lite, och kanske skriva outside the box lite då och då. Därför hoppar jag på Skrivpuff, ett sånt där ett tema om dagen-projekt (men varje dag lär det inte bli) hos en författarcoach. Nej, jag har varken författarambitioner eller någon romanidé i byrålådan, men det här kör jag som en kul grej. Vi får se hur länge det känns inspirerande.

Ambitionen är att jag väljer en dag att skrivpuffa på, och får acceptera det tema som då finns för dagen. Så att jag sträcker mig utanför den där lådan, som sagt.

Yin och yang en torsdag

2011-01-20T08:23:00.001+01:00

Det där med att vakna nu när så mycket av snön har smält bort. Så mycket mörkare, så mycket tyngre. När uppstigningen, rörelsen mellan säng och golv, känns som ett stort rikspolitiskt beslut. En fysisk evighet på ett par sekunder.

Men jag noterade någon form av knoppar i rabatten, myntan har tuppjuck och skjuter ljusgröna skott (!?) och grannens magnolia visar fina levnadstecken. Allt det läggs i den andra vågskålen.

Och så blev det balans även denna torsdag.

Trolskt

2011-01-19T17:34:00.001+01:00

Barnen säger sällan uttryckligen ifrån när de tycker att vi läst en bra bok. Det kommer i efterhand, både tankar och omdömen.

Själv kan jag dock sällan lägga band på mig när vi t ex hittat ett riktigt fynd på bibblan. I min salighet blir det trångt i munnen och jag måste liksom direkt få ur mig det där hopplösa "Hörrni — det DÄR var väl en fantastisk bok!?" Deras ljumma hummanden tar dock ner mig på jorden.

I eftermiddags läste vi "Inte alldeles ensam", av Constance Ørbeck-Nilssen med sagolika illustrationer av Akin Duzakin. En smått kuslig men underbart sagolik berättelse om Lars, som ska gå till skolan själv, genom skogen, för första gången.

Båda barnen satt som ljus och var tysta långt efter att vi läst klart. Jag tolkar det som ett bra betyg.

Låna den, köp den — bara du läser den med barnen!

Positiv helgsumma

2011-01-17T08:44:00.002+01:00

Gossen fyllde fem. Stjärnögat och jättehjärtat.
Meningsfulla samtal med kär vän.
En bortmotad infektion.
Jag bröt ett flerårigt ont mönster. Sådde ett frö. Guldmedalj åt självkänsla och energi.
Köttfärssås på två kilo färs och en lyckad Blocketförsäljning.
På den summavågen surfar jag stabilt in i vecka tre.

Ljuskällor i vintermörker

2011-01-14T10:47:00.001+01:00

Nytvättade sängkläder, solgul c-vitamin, morgonluft.
Barnskratt, pussar, efterrätt mitt i veckan.
Torkskåp, långkalsong, Böff Bårginjång.
Hudkräm med doft, broddar, sötsaftiga morötter.
Bröddoft, stearinljus, mjukaste mössan.
Goretex, popcorn, kamineld.

Att jag trillade av stolen när månadens elräkning kom, är en annan femma.

Torsdagen den trettonde januari

2011-01-13T13:06:00.001+01:00

Dagen jag för mig själv poängterade att vintern ditintills varit oförskämt vacker med snö, torr kyla, rimfrost och krispig luft.

Nu rullar fukten och plusgraderna in från havet. Den skånska vintern sätter sig i innerfickan, alldeles för nära själ och hjärta, stannar tills det serveras hett te i stora koppar och skryter med rätta om att det minsann är skillnad mellan vinter och vinter.

Suckande häller jag upp mer te, ser ångan dansa ur koppen. Så tömmer jag sedan innerfickan ut och in.

Smolk i tisdagsbägaren

2011-01-11T08:24:00.009+01:00

Det faktum att sociala medier fortfarande anses vara ett svart får bland medial konsumtion. Det stör mig.

Förståsigpåare i periferin som fortfarande, indirekt eller pinsamt direkt, likställer konsumtion av sociala medier (bloggar, Facebook, Twitter etc) med brist på en äkta tillvaro, ett riktigt liv. Det frågas var jag får tiden ifrån. Det ifrågasätts i största allmänhet.

Men, i ett försök att vara subjektiv och objektiv samtidigt: fördummande litteratur, tv-såpor och B-filmer – det kan man tydligen konsumera utan att överhuvudtaget bli ifrågasatt? Vad är skillnaden mellan att t ex titta på "Ladies på Östermalm" och att kommunicera med likasinnade på nätet? Vad är skillnaden mellan Läckberg i pocketform och en moralisk diskussion på Facebook?

Ställer du den frågan till mig fler gånger, så finns det risk för svavelläckage och utslag på Richterskalan.

Get a life! (som man tydligen säger)

________
Uppdatering:
Här finns mer på samma tema.

Så här kan vi inte ha det

2011-01-10T08:29:00.001+01:00

Det blev ett långt jullov. Långa sovmorgnar, långa pauser, långa stunder, långa samtal och långa måltider.

Och en lång bloggpaus. Men så här kan vi ju inte ha det! Jag drar på mig understället och broddarna och går en sväng. Är strax tillbaka.

Jullov

2010-12-22T21:43:00.001+01:00

Jag tycker vi kör en pausbild, medan vi går igenom julens välsignelser och våndor.

Till alla där ute, ni fina, önskar jag harmoni, reflektion, lite god mat, distans och mycket kärlek. Alltsammans vackert inslaget med rött sidenband.

Mammas tanke en söndagskväll

2010-12-19T20:59:00.001+01:00

Att vilja ge sin ena arm för hennes drömmar.
Om jag kunde.
Att vara den som ofta bara kan stå vid sidan om och se på.
På samma ställe. Utanför.

"A penny for your thoughts".
En hel förmögenhet för att kunna nå in, nå fram.
Om jag kunde.

Diss

2010-12-16T18:05:00.003+01:00

Lillebror (rakryggat, demonstrativt): "Jag tyckte verkligen inte alls om den här soppan!"

Loppan (teatraliskt, med sin mors floskler): "Men du, tänk på alla de svältande baaarnen som inte haaar nån maaat. De hade säkert blivit jääätteglada om de hade fått lite soppa!"

Lillebror (med rynkad näsa och självsäkert tonfall): "Du, jag tror inte de svältande barnen hade kunnat äta denna soppan heller!"

Var det någon som sa 'snöstorm'!?

2010-12-16T14:07:00.003+01:00

Kaos.
Tumult.
Ovädret 'slår till med full kraft' etc.

Men kom igen, anpassa er lite, klä på er, gör inte så stor affär av snö och vind om vintern. Kanske talar jag mest till kvällspressen?

Det finns betydligt värre saker.
Mycket värre saker.
Imorgon hålls begravning för en fin man, som kunde fått många år till i livet.

Skyndsamt

2010-12-16T11:13:00.004+01:00

Mitt i julförberedelsernas höga hastigheter hamnade jag i ett vilsamt vakuum. Om det är välförtjänt eller slumpmässigt malplacerat återstår att se.

Näst på tur är sillinläggningen.
Branteviks- och senapssill.
Och brödbaket.
Men först lyssnar jag på snöstormen.
Arg och hotfull.
En bra påminnelse om att se till att inte centrifugeras sönder i julhetsens maskineri.

Finmotorik?

2010-12-11T16:58:00.001+01:00

Jag inser för femtielfte gången att ingen knaster-knusper-saffransskorpa, ingen plingplong-aria-julsång, ingen glögg- eller kungsgransdoft i världen kan förbättra mina kunskaper i presentinslagning. Snett, knöligt och skrynkligt verkar vara de främsta punkterna på mitt paketerings-CV. Det var ju fasen vad svårt det ska vara, vart tog min finmotorik vägen!?

Tur att barnen är uthyrda och på annan ort. Jag vet att jag annars hade låtit mina egna tillkortakommanden gå ut över dem på ett mindre sofistikerat sätt.

Men skam den som ger sig. Vi skruvade upp Ave Maria lite för högt, jag bet ihop och extremfokuserade med kaffekoppen vid sidan om. Och fort gick det.

Jag är lite bättre på att klä granen.
Det gör vi på måndag.
Det ser jag fram emot.
Då blir det blänk i barnaögon.
Då blir det Pepsodent-leenden och huvuden på sned.
Då blir det Frank fucking Sinatra och sammetskonversationer.

Eller vulkanutbrott.

Krypande, smygande

2010-12-10T08:15:00.001+01:00

Skärpta sinnen, hjärnan på högvarv. Jättetrevligt, men ... 02:50!?

Nattens insomnia-session var väl inte helt angenäm. Och varför kan jag bara inte slappna av och ta det lugnt, vila i att jag ditintills sovit som en gris i fyra timmar? Nä, det ska höghastighetstänkas, upprepas, vevas och ältas. Jag lär mig tydligen aldrig.

Men, som plåster på såren nu på morgonen; nu kommer den. Krypande, smygande. Varje år längtar jag och undrar när. Det kan verkligen skifta, det är ett som är säkert.

Julstämningen. Inombords. Den kommer nu. Som en liten ljus varelse med diffusa konturer smyger den in under skinnet. Sveper sammetsmjukt över ansiktet och tar ett fast men mjukt grepp om hjärtat. Ut i cellerna och blodomloppet. Som ett rus.

De julförberedelser som gjorts innan Stämningen infinner sig är bara ett vakuum, en avtrubbad startsträcka. Men nu — krypande, smygande.

Uppfylld.

Himlen är blå med toner av rosa, det är svinkallt och krispigt och måsarna sveper i flock över himlen på jakt efter frukost.

"When you wish upon a star,
your dreams come true".

Snön lyser vit på taken...

2010-12-05T12:44:00.004+01:00

Det är mer snö än julkänsla hos mig nu, hur konstigt det än kan låta. När vi sydskåningar skottat klart på vägar och trottoarer, måste vi nu börja skotta de platta taken. Liten plusgrad, blötsnö med regninslag. You do the heavy math.

Jag har min Jullista, med sysslor och inköp.
Jag stryker, stryker lite till, lägger till och justerar.

Samma mantra varje år – inte skjutsa upp förväntningarna bland "stjärnorna gnistra och glimma".
Inte fler sysslor "under midnattstimma"
Inget mer "endast mamman är vaken".

Det blir bra det här.
Det blir det.

Mer snö, mer motion

2010-12-03T09:37:00.003+01:00

Inatt föll det ytterligare 40 cm snö, över ett landskap som redan fått en meter.

Himlen var klarblå när jag drog på understället och greppade snöskyffeln. Solstrålarna letade sig igenom snötunga grenar och speglade sig fåfängt i snön.

Vördnad.
Skönhet.
Svett.
Trötta ryggmuskler.
Äppelröda kinder.

Nu: kaffe och laxsmörgås med pepparrot.

Att rasa eller inte rasa — det är frågan

2010-12-02T15:36:00.004+01:00

Den där balansgången mellan sans och flipp, luftspalten mellan stabil och labil, gränsen mellan fast och flytande.

Jag har oändligt många formuleringar på det där mentala tillståndet, gränslandet. Kanske för att det är så känslofyllt och elektriskt där, mitt emellan. Jag tycker dessutom att jag är där och nosar relativt ofta, speciellt i modersrollen. Ibland vänder jag i dörren och återgår till förnuftet. Ibland tar jag medvetet eller omedvetet steget ut, faller handlöst och kryper sen runt där nere på alla fyra, på jakt efter borttappat humör, förlorad heder och utstjälpt integritet.

Idag backade jag; dukade fram lussekatter och hällde lite extra socker i den varma choklad jag vispade samman åt barnen efter ett av deras ärkebråk: Skrik, väs, klös, klump i magen och skorr i öronen.

Idag är dörren till Raset, Flippet, Infernot stängd, luftspalten tät. Men om en kvart eller imorgon?

Det vet man aldrig.

Bäst så.

Enfaldigt

2010-11-29T11:47:00.001+01:00

Solen blev kaxig och bröt igenom det tjocka molntäcket.
Eller så var molnen bara barmhärtiga.
Bara för ett par sekunder.
Ett hål.

Det egna hålet fyllde jag med en tjock skiva saffranskaka.
Enfaldigt.
En förmiddagsfrestelse jag nu betalar med halsbränna och blodsocker-slir.

Men alltså; det är alltid värt det.
Du och jag, solen. Du och jag.

Ekan i forsen

2010-11-26T11:38:00.004+01:00

Jag tänker på flöden.
Flöden som rinner, porlar, forsar förbi.
Livets flöden.
Ofta oändliga, påträngande intensiva och starka.
Flöden som gör djupa fåror i själen.
På gott och ont.

Jag tänker på böcker, tidningar, reklam.
På tv-serier, film och musik.
På recept och mat-tv.
På det gröna, rättvisa och ekologiska.
På rätt och fel konsumtion.

Jag tänker på Facebook, twitter, bloggar och nyheter.
På kolumner, diskussioner och krönikor.

Förutom Vardagens delta, som flyter ut i det största av hav.

Tillgängligheten till åar och floder. Dessa flöden.
Ständigt och jämt. Tillgängliga.

Jag är en sån som köper eka och kastar mig ut.
Glömmer flytväst och matsäck.
Vill förkovras, uppleva, utvecklas, inte missa.
Tittar, betraktar, läser, andas in.
För att det är lättillgängligt.
Lätt.
Tillgängligt.

Så jag glömmer att andas ut.
Jag glömmer att blunda lite då och då.
Man blir så mätt. Och trött.
Tappar bort sig själv en smula.
Finner sig själv där ute i ekan i forsen.
Ena åran driver bort.

Bruset, vågorna. Ljuden.

Berätta; skaffar man motor, driver man med eller mot?
Simmar man i land, ropar man på hjälp?
Snälla.
Berätta.

Klipper motiver med drømme og saks...

2010-11-25T11:32:00.008+01:00

Som sagt; Loppan älskar Kim Larsen.
Han är alltid med, i alla fall denna vecka.
Särskilt denna låt, och särskilt när hon ritar.
Om och om igen spelar hon den. Repeat, repeat.
Just vid den här typen av musik har jag inga invändningar på användandet av repeatknappen (gudarna ska veta att det varierar).
Jag gör ju likadant själv. Again, again, again, again and again.

Mor hennes visslar och brer smörgåsar. Den där klumpen i halsen blir jag inte av med. Jag tror det beror på harmonin i låten, och lättheten i att ta ut stämmorna. Jag har ju lite bry med det där.

Personligen gillar jag denna versionen bättre.

Mycket väder

2010-11-24T08:09:00.005+01:00

Skåne var väl som vanligt sist med att få årets första snö, men det är ju inget nytt.
Imorse var det vitt, vitt. Även i sydligaste syd.
Det kändes redan genom persiennen.
Ett annat ljus.
En nyhet.
Och ingen morgon är det väl enklare att väcka barnen än den som är nyvit.
Premiärvit. Pudrad.

Människor runt mig skäller på vädret.
Rapar skällsord.
Tycker att nordisk vinter är ett helvete på jorden.
Längtar bort.

Fyra årstider. Mycket väder.
Förmågan att se vardag och väder som en utmaning att växa av.

Fyra omställningar.
Fyra skiften.
Fyra tvära kast.

Eller...

Fyra välsignelser.
Fyra överraskningar.
Fyra liv.

Välj själv!

Pssst. Glöm inte småfåglarna.

Söndag, om aftonen

2010-11-21T21:42:00.002+01:00

Stilla. Omslutande tystnad.
Knäpp och sprak från kaminen.
Tystnad att skära i.
Ensam. Vaken.
Ovant sus i öronen.
Tystnad som låter.
Tar plats.
Plötsligt högljudda och yviga tankar.
Tankar som låter.
Egna.

En chans att håva in eller släppa fritt.
Sammanfatta sammelsurium.
Ljudliga avtryck mot parkett, vägg och tak.

Det där Livet.
Den där Kärleken.
De där Barnen.
Med strömmen. Och mot.

Hastighet och rutin. Mana på, medla, parera.
Logistikgymnastik.

Söndag mot måndag.
Tjugo över, fem i halv.
Plockar åter ner Borde, Skulle och Tempo från hatthyllan.
Sätter på vardagshandske och rutinkappa.

Ännu en stund. Ännu ett par minuter. Söndag.
Mot måndag.

Dagens i-lands

2010-11-10T12:02:00.003+01:00

Jag tenderar ofta att gå till extremer i min ambition. Sköterskan på blodgivningen bad mig sedvanligt att trycka till på papperstussen över sprutsticket efter avverkad tappning. Då tar Jensen i allra pliktskyldigast, från tårna, och trycker så hårt att hon nu i efterhand är öm i hela armen. Smart gjort. Verkligen. Att lindan är snurrad så hårt att armens böjförmåga är kraftigt nedsatt är en helt annan historia.

Jag känner mig som borgmästaren i filmen Horton, efter att hans tandläkarbedövning av misstag stuckits i just armen. (Ni har väl sett Horton!? Världens bästa barnfilm.) 0:05-0:17.

Wannabe-slarvers

2010-11-10T09:08:00.004+01:00

Det är väl inte bättre eller sämre med det ena eller det andra? Är du en slarver, så är du. Är du en ordningochredare, så är du. Big deal, liksom. Ge inte sken av motsatsen för att gräset verkar häftigt grönare på andra sidan.

Jag? Jag vill plocka undan. Jämt och ständigt. Var sak på sin plats.

Bilden: På tal om det där med att säga en sak och mena en annan...

Överraskande

2010-11-07T16:54:00.000+01:00

Det gäller att hålla förväntningsribban tillräckligt låg (eller ja - 'neutral' är väl ett bättre ord) för att man ska kunna bli positivt överraskad av en upplevelse, ett par timmar eller ett sinnestillstånd.

Dagen gick i överraskningarnas tecken:

• Doftande, blommande lavendel i rabatten, som jag klippte av och tog in.

• Frisk marockansk mynta i drivlådan, vilken jag hackade och strösslade ovanpå äpplehalvorna vi ugnsbakade med kanel, smör och mandelmassa.

• Go'a grannar som är världsmästare på spontant och kvalitativt trädgårdsumgänge.

• Eftermiddagsfika i solen på terrassen.

• Storslagen solnedgång över den svarta trädlinjen i väster.

Du ser, så överraskande att jag kände mig nödgad att göra en liten lista.

Det är ta mig tusan toppbetyg på en novembersöndag!

En fredag av flera

2010-11-05T19:10:00.001+01:00

Bloggen torkar en aning, men lite öken har nog aldrig skadat.

Ikväll är tankarna större och fler än vanligt. Det är lite trångt och bökigt, men bubblorna från skumpan lägger sig som pärlemor i de tajta mellanrummen.

En lugn Ben Harper på Spotify, mättande räkpasta, mycket parmesan, en högt älskad make med stjärnor i ögonen och begeistrade ungar framför Barnkanalens Rampljuset.

Ikväll är jag både mjuk och ödmjuk.
Utan att rinna ut.
Utan att stjälpas.

Tidig lördag

2010-10-30T09:03:00.003+02:00

Vi sitter i soffan, jag och maken. Invirade i vars ett täcke är vi bänkade framför ett skådespel vid det stora fönstret. En kort men intensiv akt. En brinnande soluppgång. Sidensvansar, säger maken, i stora flockar. Sveper över hustaken, mellanlandar och tar sedan ny sats.

Lillebror kommer smygande. Små fötter på parkettgolvet. Han vill också ha sitt täcke där i soffan. "För i täcket har jag mina drömmar", menar han.

Sedan följer kaminen, sedan lördagssmörgåsar.
Långsamt, blir förmiddagens devis.
Långsamt.

Övertydligt

2010-10-28T09:30:00.000+02:00

Stearinljus nonstop.
Skator på gräsmattan.
Gäss på havet.

Blyertsgrått dis.
Duggregn.
Flora i nedbrytning.
Raggsockor.

Höst. Som fan.

Det är nu, vänner.
Nu avgörs det.

Tysta din klagan. Samla styrka.
Fly inte.
Här är gott att vara.
En vacker prövning.

Fredagsfuckingmys

2010-10-22T19:47:00.002+02:00

Det förutsägbara kan vara precis lika njutbart som det spontana. If you ask me.

Fredagsmyset sitter lika djupt tatuerat i vår familjesjäl som trible-mönstret hos gym-freaket.

Barnen kommer med matönskemål, godispropositioner och diverse mysfaktorer som ytterligare kan tänkas pimpa timmarna mellan pappas hemkomst och Idol-utröstningen. Mamman och pappan häller upp vin i glasen och skördar frukten av att fjäska för kidsen. Fredagströttma med lätt promille, stående meny, tv, ett par stearinljus och sockerstinna barn brukar bli ett lyckat koncept. De fredagar det inte blir lyckat alls, tillhör ett helt annat inlägg, under temat ångest.

Den förutsägbara fredagskvällen har inte blivit en helig svennekossa för ingenting. Välbehövlig återhämtning efter fullbordad arbetsvecka behöver curling och planering. Och minimal arbetsinsats. Familjemedlemmarna behöver kammas in, och vad passar väl då bättre än en familjegudstjänst med givna ritualer? Psalmer och nattvard har sina solklara motsvarigheter i Fredagsmyset.

Lika mycket som jag idag välkomnar Fredagsmyset med öppen famn likt Gubben vid Pärleporten, lika mycket kan jag längta till en spontan, citronbitter cocktail på kontinental lokal, without kids.

Men just nu är Fredagsmyset mycket värt. Nattvardsvinet, pizzan med toppings valda av barnen, Idol och soffan som härbärge för aftonen.

Och jag har det alldeles förträffligt. Mitt enda problem är att jag vill äta popcorn samtidigt som jag tar en kopp kaffe. Det är en väldigt dålig kombination.

Kölvattnet

2010-10-21T15:15:00.004+02:00

Vi hade pannkaksfest nyss, jag och barnen. Som vanligt var de på med en gång, allt går så fort. Sockra, rulla, stoppa in på tvären, syltkladda, fnissa, sjunga. Och som vanligt är jag själv långt efter och finner konceptet i höjd med att barnen skrapar med stolarna och går från bordet.

Så jag sitter här i lugnet för mig själv och samlar ihop en PMS-dag med solskensinslag, idétorka och med ett Gevalia-kaffe som smakar trist (Mollbergs, kom tillbaka, allt är förlåtet!). En pannkaka för mycket gör förvisso processen aningen för långsam, men så har jag heller inte ambitionen att vara effektiv denna eftermiddag.

Sinnligt, och mindre sinnligt

2010-10-18T09:45:00.004+02:00

Jag tänkte skriva ned ett par tankar kring vad musik kan göra för själen. Hur den kan gripa tag i och tillfälligt rycka ur samtliga av kroppens organ, jonglera med dem för en stund, kasta dem runt runt, för att sedan varsamt stoppa dem välvädrade tillbaka på sin plats.

Men när jag vaknade i morse var sinnet potatismos och blicken grumligt svullen, så jag måste sysselsätta mig med något annat, mindre sinnligt. Som att stryka ett par skjortor, eller städa toaletterna.

Tystnad

2010-10-17T14:13:00.004+02:00

När de där ungarna är borta är hela livet så tyst. Huset är tyst, tankarna är tysta och en söndagsfrukost blir tyst. I lagom dos alldeles förträffligt så klart.

Det blev både arbete och avkoppling.

Jag satte deg till en ny sorts baguetter igår kväll, och resultatet blev över förväntan. Jag går igång på gott, hembakat bröd. Jag gör verkligen det.

Fredagssvammel

2010-10-15T08:19:00.008+02:00

Jag hade stora planer för dagen. Mentala planer. Tog en gryningsbild och tänkte att jag nog kunde spara den på näthinnan tills fredag övergick i lördag. Det verkar som om planen grusats en aning, p g a enfaldiga (om du frågar mig), ordbajsande men ack så passionerade Facebook-debattörer (här, offentlig tråd för er som har FB) i abortfrågan (lättstörd, jag?!). Det talas om svart eller vitt; att döda barn/foster och möjligheten att kunna vägra bistå vid/genomföra abort p g a sin religiösa uppfattning. Inga medmänskliga gråzoner får någon betydande plats. Tack och lov för att ståndaktiga och verbala väninnan P gjorde sig hörd och rörde om lite i den beskt smakande grytan.

Så just nu jobbar jag istället på att vända "gödselhögen". Lufta ur och syresätta, för att den nyttiga processen ska kunna fortsätta och utvecklas.

Det där med att vända livets "gödsel" – är förresten inte det en av de hårdaste uppgifterna?

Trevlig helg på er!

Återkomst?

2010-10-14T15:06:00.003+02:00

Den där gnistan jag letat efter ett par veckor.
Så saknad och som bortblåst.
Mer energi ut än in.
Initiativlöst, om än okej.
En beige lagomkänsla utan spets.
En slags inre, avtrubbad slowmotion.
Lite bedövad, så där.

Men nu så.
Kanske.
Jag håller tummarna.

Existentiellt

2010-10-13T12:19:00.002+02:00

Den stora bloggdöden - borde jag vara orolig för den?

Chop, chop

2010-10-05T08:51:00.002+02:00

När vi ändå är inne på Loppans teckningar kör vi en till.

Mitt i min egen pågående mat-apati levererar Loppan en gnutta hopp, och jag väljer att se denna teckning som ett meritfyllt CV. Hon är härmed anställd som hushållets Kvällsmatsansvarige.

Barnarbete har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Klicka för förstoring.

Skitbra fotografiskt minne

2010-10-01T08:13:00.010+02:00

Det var minst ett år sedan Loppan läste Bajsboken sist. (Den är ytterst välläst, men nu är det Lillebror som tagit över stafettpinnen i bajsnyfikenhet.) Hennes fotografiska minne är avundsvärt, även när det kommer till skitsaker. För ett par veckor sedan ritade hon en bild helt ur minnet – bilden på bakterierna från boken, som står hungriga på rad.

Jag tror jag ska ringa Stalfelt och meddela att Loppan kan ställa upp som illustratörsvikarie, om det skulle knipa.

Illustration: Pernilla Stalfelt

Illustration: Loppan Jensen (7)
(foto: Pappi)

Jag kände helt plötsligt ett behov av att sprita händerna, men det är en helt annan femma.

Märkligt

2010-09-27T10:42:00.005+02:00

Vissa texter eller böcker har med all sannolikhet varit förlösande eller terapeutiska för den som skrivit. Ibland är det fantastiskt att få dela upplevelsen och tankar som läsare, ibland känns det som om de där anteckningarna kunde förblivit just det. Anteckningar.

Visst tror jag verkligen på Joar Tiberg. Hans nerv. Jag kommer att hålla utkik efter honom framöver, och kanske rota i det han gett ut tidigare. Men konceptet med Ansvaret föll inte mig i smaken. Inte ens Konsten och Litteraturen kan enligt mig försvara 700 sidor, som kunde komprimerats till ... 50 (?). Alla dessa blanka sidor?

Jag letar efter en röd tråd, men finner den inte, även om det ligger ett par vackra stenar längs vägen. Dem tar jag med mig.

Tre minuter

2010-09-22T08:28:00.003+02:00

Iklädd fleece och gummistövlar, stående i morgonsolen på den daggvåta gräsmattan, kommer några gamla svenska visor över mig. Det blir ofta så. Tacksamhet, upprymdhet samt naturens och vädrets skönhet har den effekten på mig.

Idag klär jag mig i annan mental kappa; en lättare, ljusare, och försöker hålla blicken mot den blå himlen så mycket som möjligt.

Minuterna.
Kylan.
Daggen.
Doften.

Sedan arbete.

Inneslutet

2010-09-20T20:41:00.003+02:00

Vissa dagar saknas det där flödet som reglerar inkommande och utgående energi. De dagarna har jag absolut ingen kontroll över spakarna. Det utgående flödena fastnar inombords, läggs på hög tills ramarna bågnar och hettas upp av belastningen. Rör mig inte, tänker jag, då exploderar jag!

Hela dagen flyter fram i sin fåra likt oformlig, obehagligt seg lava, omöjlig att få stopp eller byta riktning på. De dagarna är jag grymt frustrerad, en riktigt kass mamma, en trist fru och en usel medmänniska.

Att det varit en sån dag idag behövs nog inte tilläggas.

(Och våga inte ta upp det nya riksdagstillskottet. Inte idag.)

Svensk ankdamm

2010-09-17T10:03:00.006+02:00

För tredje kvällen i rad satt jag uppe igår och försökte förstå mig på den politiska slutspurten. Jag har till och från haft sällskap av maken, men ständigt av ett glas rödvin (eller två) och en skål kryddiga nötter. Liksom en ritual, en politik-piff.

I tisdags alliansen, i onsdags de rödgröna och så igår; tuppfighten. Eller kanske pajkastningen, eller ankdammen? Det var i princip omöjligt att som väljare kunna dra egna logiska slutsatser mellan glåpord, valfläsk och höga röster.

Sena kvällar, med hjärnan på högvarv när utfrågningen tagit slut vid elvatiden, torr rödvinsflabb och sur mage p g a för mycket chili. Småsega morgnar dagen efter. Bättre förutsättningar för ett politiskt stimulerat lynne finns väl.

Jag undrar stilla: Varför denna hets så tajt in på valet? Dessa debatter borde ju finnas (lättillgängliga och hyfsat lättsmälta) under hela mandatperioden. Vanliga, dödliga väljare, utan politisk passion, har en väldigt liten möjlighet att faktiskt överväga och analysera när det är så ont om tid.

Och det går åt en faslig massa nötter och vin!
Vilket sätt.

Blåröd röra, alternativt rödvinsdimma.

En gång om året

2010-09-15T10:31:00.002+02:00

Då står jag i denna tiden i kontorsfönstret och trånar efter plommonen i grannens träd. Ett gammalt och uppenbarligen ständigt fruktrikt plommonträd. Alla dessa vackra plommon, tänker jag, och bilder av chutney, sylt och pajer passerar för min inre vy.

Vi har ett eget plommonträd, det har vi. Men dess fruktskörd är mer av typen 'plocka från trädet och äta direkt'. Typ.

Så jag står där en stund varje år och undrar över om de där plommonen som vanligt kommer att tas om hand.

Regnet öser ner, smattrar mot blecken och jag knäpper på ett par element som luktar bränt av trögstart och sommarens dammansamling.

Fårskinnstofflor och kalla händer.
Kaffe och vatten.
Ett svenskt, syrligt äpple.
September.
Och grannens röda plommon.

... och förresten...

2010-09-13T15:00:00.003+02:00

... så överrumplat lycklig man blir när sinnet ställt om till höst och man får en söndag med nästansommartemperatur. På tal om bonus.

Bonus

2010-09-13T08:57:00.008+02:00

Mycket i livet är en bonus. Extra gåvor, liksom.

Jag och maken hade gemensammma planer på barn när vi slog oss ihop och förstod att vi var på riktigt. Vi fick två guldklimpar och är otroligt tacksamma för dem.

Vad som inte ingick i den egna "ursprungskalkylen" är att systern och hennes man också fick barn. Också guldklimpar, så klart. Jag älskar dem! Varje gång jag träffar dem blir jag varse vilken fantastisk livsbonus de är för mig, och hur fina bonusar det faktiskt dyker upp längs livets vägkant, som tussilagor om våren. Ständigt och jämt.

Ja. Lite varm och blöt i själen blir man allt, så här på måndagskvisten.

Fler bilder på syskonbarnen finns här.

Uppmärksamhet

2010-09-08T11:59:00.006+02:00

Bodil Malmsten får bidra med dagens livslogik.
Jag verkar nämligen själv ha tappat min, men lugnar mig med att det är högst tillfälligt.
Igen.

Märkligt det där; att en dag känna styrkan i att ha lyckats rama in livets motiv och syfte, för att nästa dag se en större del rinna ur ramen på Dalí-manér.

Höstanemon efter regnet

Översvämning

2010-09-06T10:57:00.001+02:00

Imorse fick jag en egen stund med Loppan, även om det bara var en promenad till och från ett gemensamt möte. Vi samtalade om väsentligheter, lugnt och trevligt och oceaner ifrån de stormar och avigheter som annars hör till vår vardag.

Precis där, i backen, sköljer livet över mig och jag vill bara gråta. Av lycka och en sorts medgång. Ibland kallar jag det normalitet, trots att jag inte borde.

Dock, jag gör mitt bästa för att hålla kvar både mig och Loppan i den där stunden. Tårarna som bränner bakom ögonlocken blinkar jag bort, jag ler mot henne och känner att hon tar ett fastare grepp om min hand.

Förhoppning vs realitet

2010-09-05T10:12:00.001+02:00

Jag har alla förutsättningar för en glidarsöndag: nästan tom agenda, matrester (inga köksinsatser) och loads of fikaunderlag i frysen, efter Loppans kalas igår. Det återstår bara att se om jag kan hålla humöret och den annalkande förkylningen i schack.

Vanligtvis blir resultatet optimalt under sämre förutsättningar, och det hade varit typiskt mig att klistra igen en sådan gräddfil som givits mig idag.

Så mitt dagsmotto; ingen regel utan undantag.

En strävan

2010-09-02T11:10:00.006+02:00

Jag tänker på det där med essensen väldigt ofta.
Livets essens.
Det har blivit så viktigt för mig att ständigt utvecklas mentalt.
Att ständigt sträva mot att leva så enkelt och ärligt som möjligt.
Medvetet, prioriterat, oberörd inför vad andra tycker och därmed också befriat.

Det är lång väg dit, dock.
Brant, snårigt, halt och kuperat.
Ett steg i taget, när lynnet bara vill komma i mål.

Men jag får ofta små påminnelser, som ger mig ny kraft och fart.
Som nyper mig i armen och berättar att ansvaret är bara mitt.
Svårigheten är att inte låta dem gå mig förbi.
Att se dem, fånga dem och köra dem i inombordscentrifugen.

De senaste dagarna har jag samlat en rågad burk, som jag nu centrifugerar på högt varvtal.

Oberörd

Ack, dessa hösthimlar!

2010-08-30T20:13:00.002+02:00

Minst en gång per kväll, såvida inte molnen täcker hela himlen, tar jag en titt i nordväst. Och jag kan aldrig se mig mätt på den himladramatik som utspelas där under vår och höst. Ibland kastar jag på mig tofflorna, rafsar åt mig kameran och tar ett par älgkliv ut på gatan för att föreviga. Det blir inte alltid så bra bilder, de finaste ligger på näthinnan och endast i nuet, men de hjälper till.

Vakuum

2010-08-30T11:56:00.002+02:00

Världens halsont. Ni vet; taggtrådskänsla.
Bråkig morgon med en dotter som tydligen själv skulle bestämma tid för uppstigning.
VAB med Lillebror, som hostar, hänger och deppar.
Pappersarbete som borde gjorts för några veckor sedan.
Obäddade sängar.
Kallt kaffe.

Det känns som om allt står stilla. Vakuum. Segt klister.
Jag som vill ha flow, fart och friskt vatten under bron.

Tar en Ipren och återkommer.