20 oktober 2007

Avtrubbad?

Ibland känner jag mig avtrubbad. Jag använder starka ord när jag kommunicerar om fasligheter som hänt i världen, utanför min egen familje- och vänkretssfär. Men jag känner inget. Stundtals undrar jag om jag smått tappat min empatiska förmåga, den som jag varit så stolt över?

Vi står och lagar mat i köket, jag och min syster. Hon berättar om de två spädbarnen som förväxlats på BB, som kommit till fel föräldrar och förenats med de biologiska först efter tio månader. Jag ojar mig, håller med om hur förskräckligt det är, men känner nog inget speciellt egentligen.

Jag tror att vi via nyhetsflödet matas med så mycket tragik runt om i världen, att vi i nödvärn måste slå mycket ifrån oss. För att överleva. För att inte gå under i ledsamhet.

Beklagligt.
Ledsamt.

Så tänker jag en gång till: på att lägga en nyfödd till bröstet, amma det, älska det gränslöst, ta det till dig och skänka det omsorg och omvårdnad. Och så blev det fel! Inte mitt. Inte vårt!? Hemska tanke.

Jag var inte så avtrubbad som jag befarade. Inte om jag tänker om, tänker en gång till. Men det tillåter jag mig inte alltid.

Andra bloggar om: , ,

2 kommentarer:

Helena L sa...

Så är det ju absolut, jag har tänkt mycket på det. För min del har det automatiskt blivit så att jag omedvetet väljer ut vad jag ska bry mig om. Alltså berör det inte mig lika mycket som det borde när människor drabbas av naturkatastrofer. Jag ser hem som flyter omkring, jordskalv som dödar si och så många, jag förstår tragiken - men naturen kan jag inte göra mycket åt. Den visar sin styrka ibland och mot den är vi värnlösa, så är det. När det däremot är orättvisor, samhällsproblem, värderingar, mänskliga aktioner - då blir jag arg. Och ledsen. Då känner jag att jag är en del av det, att det är min plikt att försöka förbättra eller i alla fall fundera över och diskutera. Det har inte varit något medvetet val det här, det kom av sig själv. Och det går inte att känna med allt och alla - tyvärr.
Sedan ser jag aldrig program där djur far illa heller. Då byter jag kanal eller vänder blad utan att ens se närmare vad det handlat om.
Man får dra gränsen någonstans.

Hanna sa...

Man orkar inte, skulle inte kunna ha sin mentala hälsa i behåll om man satte sig in fullt ut i allas öden. När man väljer att göra det, ger man en bit av sig själv. Och de tillfällena vill man välja med omsorg. För tillfällena kommer, oavsett man vill eller inte.