Det var längesedan. Förlåt kära experimentläsare. Förlåt den ordtorka som kanske kräver omläsning av tidigare utkast. (Klicka i så fall på utkast, till höger nere i kategorimenyn)
***
Hotellrummets halvöppna fönster släppte in månskenet, som skapade overkliga skuggor över inredningen. Den friska sommarvinden fick fönsterhaspen att ge ifrån sig gnisslande ljud. Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud? Tove låg klarvaken, återigen, och skrattade åt dessa ständiga, ettriga poesirader som kom för henne i tid och otid, som trängde sig före alla andra tankar och ställde sig först i kön. Inatt trängdes Gullberg.
Det var någonstans mellan Gullberg och Ekelunds rader som de hade träffats, Jonas och hon. Han hade blåst in i hennes liv, på universitetets 20-poängskurs i svensk litteraturhistoria. Hon mindes hans passion för lyrik, hans bullriga inlevelse, det sneda leendet och de där bångstyriga lockarna. Som vore det igår. De två hade låst in sig på en minimal universitetstoalett och inte kunnat hålla sig ifrån varandra. Kroppsvärmen, andedräkten, hennes hand i kurragömma under hans vita skjorta. De fuktiga nyckelbenen. Pulsen. Än kunde hon förnimma hur Jonas rakvatten intensifierades när han svettades. Den varma parfymdoften, som kom tillbaka även då, den där kvällen – då tillvaron imploderade.
Förbipasserande hade hittat honom på trottoaren. Blodspegeln, bisarra kroppsvinklar, slutna ögon men vidöppen mun. Den alltid så rena, vita skjortan – perfekt struken. Tove mindes att hans vidöppna mun gav honom ett så skrattretande uttryck, därifrån hon stod, fem våningar upp. Hade hon verkligen hånskrattat? Nu fanns endast fragment kvar av kvällen, resten var höljt i tabletternas dunkel. Trottoarpaniken där nere, mobilsamtal, springande ambulanspersonal. Chockerade blickar som pekade uppåt på henne, vita anklagande ansikten. Hon mindes den välta plaststolen och Jonas ena morgonsko där på balkonggolvet, att hennes fötter blev iskalla av betongen. Hon mindes nattlinnet med små blåklockor och att hon i paralyserande chock låste balkongdörren ordentligt efter sig när hon gick in och tyst stoppade om barnen.
Tove reste sig hastigt upp i sängen. Hotellrummet kändes med ens fientligt. Nattlinnet var blött av svett, andningen häftig och sinnet tilltufsat. Hon sträckte sig hastigt efter mobiltelefonen på sängbordet och slog numret hem till lägenheten. Inget svar, och förnuftet kom ikapp henne. Ensamheten, skräcken och förvirringen kom svävande som vålnader och satte sig i knät på henne, lade nattlinnet tillrätta och ämnade berätta för henne sina hiskeliga historier. Historier om psykologiska övergrepp, raseriutbrott, skam, raserad självbild, nattsvarta mardrömmar och skuld. Evighetshistorier. Hon ägde inte kraft att be dem återkomma efter gryningen, då dagsljuset skulle skölja över henne med sin trygghet, utan hon satt käpprak och kände gråten komma. Lät den komma. Hon grät hetsigt, hulkade mellan historierna som berättades. Hetsen övergick till stilla gråt men upphörde inte förrän hon kände sig totaldränerad. För första gången sedan Jonas dog.
För att en sista gång få höra hans röst ringde hon samma nummer igen. Först tonerna med evighetstystnad emellan, sedan det brusiga meddelandet med sammetslena, käcka pondus-Jonas. Din jävel, morrade hon, medan handen om telefonen skakade okontrollerat. Och Gullberg ekade åter inom henne:
Då ska ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
rockvaktmästarn som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.
Medan i fem fack han lägger undan
ögon, öron, tunga, näsa, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner i den blå rotundan,
där vi äntligen skall möta Gud.
Hon gjorde som han sa; hänrycktes och drog långsamt av sig nattlinnet. I andakt och begrundan.
