20 september 2014

Sverigedemokraterna, offerkoftan och förståelsen

Så här en vecka efter valet känner jag mig minst sagt svajig i mitt politiska och känslomässiga förhållningssätt gentemot SD.

Somliga dagar känner jag att vi dömer för fort, att vi drar alla väljare över en kam, att merparten SD-väljare förmodligen trott sig ha röstat på en hjärtefråga och tror att minskad invandring skulle kunna täppa igen hålen i vårt smått läckande välfärdsskepp. Då känner jag som Maciej Zaremba. Då känner jag också som operasångaren Rickard Söderberg, som menar att vi behöver prata mer med varandra och kramas lite mer

Andra dagar blir jag förbannad och känner som Fredrik Virtanen, som skriver att SD-väljarna inte alls är några offer  att de mycket väl visste vad de röstade på och att det vore dumt att påstå något annat, samt att argumentet att det finns avvikande rötägg inom varje parti faktiskt inte håller. Svenska journalister, däribland Sanna Lundell, som skriver om sin SD-kritik, berättar om hoten och breven de får: "Inget annat svenskt parti har anhängare som hotar journalister på det här sättet”. Påståendet att vi måste försöka förstå hur SD-väljarna tänkt kan ju te sig enormt empatiskt – vilka andra typer av väljare skulle vi ”vurma” för och försöka bearbeta på samma sätt? Eller är det en slags samhällelig modersinstinkt som aktiveras? Kan den gjuta olja på vågorna eller blåser den liv i elden och skapar större klyftor? 

Och så uppstår då frågan: Är detta demokratins pris? (Självklart är det bara ett ”pris” för SD-kritiker, men ändå.) För inte finns det väl någon gräns för demokratins rimlighet? Är vi pålästa nog för att rösta? Är demokrati och rösträtt bra oavsett, eller bara så länge alla röstar på partier vars retorik är så slipad och tillputsad* (för att hålla sig inom lagliga ramar, t ex hets mot folkgrupp) att många inte klarar av att läsa mellan raderna och inse konsekvenserna? Vem bestämmer när och hur gränsen är överskriden?Jag vet inte.

Och ja, jag har tjatat mycket om detta i veckan, framför allt på Facebook, men jag tycker att frågan är så central och att det är viktigt att smida medan järnet är varmt för att undvika normalisering. För mig har det varit viktigt att läsa: artiklar, partiprogram, väljarröster  – allt möjligt. För att skapa mig en uppfattning, för att kunna stå upp för vårt samhälle och samtidigt vara en god medmänniska – oavsett om det gäller invandrare eller SD-väljare. 

* För det ska gudarna veta att SD:s partiprogram är. Tillputsat, svävande och ursäktande kvasiödmjukt. Det skriver jag om en annan gång.

1 kommentar:

Zäta sa...

Ja, visst är det svårt!