21 september 2013

Om nostalgi med skygglappar och barn-tv i världsklass

De timmar jag tillbringat framför SVTs Barnkanalen tillsammans med våra två barn har jag sedan länge tappat räkningen på. Lika många är gångerna jag fascinerats och förundrats över såväl programupplägg, variation och mångfald som kvalité och verklighetsförankring. Programledarna är engagerade och grymt skickliga och värdegrunden beundransvärd. Mätningar och undersökningar visar att svensk barn-tv håller världsklass, men det visste ni kanske redan?

Jag antar att skribenten, vars krönikor brukar tilltala mig i övrigt, blivit tillfälligt förblindad av nostalgi. Det kan man ju tillfälligt bli ibland. Eller så vet hon inte vad hon pratar om? Har hon sett något mer än Fredagkväll med Malin – endast ett axplock ur den välfyllda tablån?

Och ja, sjuttiotalets (till viss del lätt "vänstervridna") barnprogram hade säkert sin charm och sin funktion, men så måste också dåtidens unga tv-konsumenter varit betydligt mer mediatörstiga än dagens, och svalde det som sändes med hull och hår. Det minns jag själv: Barnprogram-vinjetten funkade ju för böfvelen som klockan för Pavlovs hundar!

I dagens strida, brusande ström av skit-tv för barn sticker Barnkanalen ut hakan och levererar på alla fronter, kanske med undantag av utbudet för tonåringar. Därför blir slutklämmen på kåseriet ett magplask, eller ett barnkulturellt klavertramp om man så vill.

SVTs Barnkanalen erbjuder en högkvalitativ och fantastisk barnkultur för dagens barn och unga, en grupp som varken jag eller skribenten längre tillhör. Låt oss bara inte gå vilse bland då- och nutidens äpplen och päron, inte heller i pannkakan!