13 oktober 2007

Ett tack

Så tog vi farväl av farmor. Eller, hur tar man farväl av någon som inte vinkar tillbaka? Jag lämnar det ordet därhän och väljer istället att skriva "tacka". För det var det vi gjorde; framför kistan tackade vi farmor med respekt, vi tackade henne för den långa tid vi fått tillsammans, det hon gett oss, och allt det vi tar med oss i minnen och upplevelser. Utan henne hade vi trots allt inte funnits till. Inte så här, och kanske inte nu. Hisnande tankar.

Jag har skrivit och tänkt det innan – sorgen förenar så otroligt mycket. I sorgen tar man till sig all gemenskap, alla ord och all beröring på ett annat sätt. Sinnena är vidöppna. Då är det fantastiskt att få omslutas av familj och släkt.

På kvällen hyllade vi farmor med en stor middag – i det hus där det lagats middagar och hållits fester sedan femtiotalet. Där pappa och hans bror vuxit upp. Där mången cigarr har fått glöda och mycket skratt har ekat mellan väggarna. Där har klackar under finskor nött parkettgolven, väggkandelabrarna tindrat och pianot smekts av musikaliska händer.

För en sista kväll tände vi upp hennes hus, och även om hon själv var djupt saknad där, så var hennes närvaro härligt påtaglig på många vis. Vi njöt av varandras närvaro, sjöng och spelade, skrattade, mindes, grät lite och berättade historier till god mat och rött vin. Det dracks ur kristallglasen och de gamla silverbesticken glänste av tacksamhet över att åter få komma i bruk på sin husmors middagsbord. Alltsammans var fantastiskt och sorgset på samma gång.

Jag hoppas farmor någonstans ifrån kunde se och höra oss. Att vår tacksamhet för henne spred sig ut från huset och bortåt horisonten.

1 kommentar:

Sara sa...

vilket bra sätt att säga TACK till någon. Skönt att känna att man har varandra som stöd och till hjälp.

Kram på dig!
/Sara