Under en dryg månads tid har jag svurit smått när Hemglass blåa bil hörts i grannskapet: På med tofflorna, hämta plånboken, ut och titta. Men ingen bil. Så hörs signalen igen, varpå jag springer ut. Igen, igen och igen. Men ingen bil. Jag har till och med ifrågasatt min hörsel, eller den eventuella bristen på densamma.
Idag blev jag sur, oförstående, och ringde till bilsäljaren här i stan (ypperligt med internet). Eftersom det mestadels bor pensionärer på vår gata, och dessa normalt inte är kända för någon större Hemglasskonsumtion, så hade säljaren av förståeliga skäl dragit in hållplatsen.
Men Hemglass är hemglass. Säljaren befann sig i en annan del av stan men erbjöd nu dörrförsäljning i bokstavlig mening, spelade sin melodi direkt utanför vår entré, och fick mig att köpa två storpåsar med glass som vi så småningom kan kladda ner vår nya soffa med.
Service.
Hemservice.
Andra bloggar om: Hemglass
3 kommentarer:
Och har man köpt en gång ger de sig aldrig!
Din blogg är också jätterolig att läsa. Kommer tillbaka :)
Hanna:
Fast lite tacksam är jag allt. Att slippa kånka hem glass från Willys, att få det "hemkört". Och vill man inget ha kan man ju alltid försöka – även om det är svårt – att ignorera det där Pe-lingeli-plong, pe-lingeli-plong, pling plong, pling plong, pling plong...
Malin:
Välkommen!
Skicka en kommentar