Varje kväll är det samma sak när Loppan ska borsta tänderna. Hennes direktiv till oss är solklara och benhårda. Avvikare gör sig icke besvär:
– Nu blir du jätteförvånad när jag kommer med en kattunge! (kramdjur av valfri sort, beror på dagsformen)
– Okej. Nästa patieeeent!
Längre tystnad.
– Mamma, du glömmer!
– Harkel, ja visst ja: Men, när kommer nästa patient egentligen!?
Loppan kommer smygande med djuret bakom ryggen.
– Oj, kommer du nu? Vad kan det vara du har bakom ryggen!?
– Tadaaaaa!
Mamma avger bästa förvånade minen hon kan åstadkomma.
Denna akt är vid detta laget så sönderspelad, likt en årslång uppsättning av tyska musikalvarianten av Starlight Express, att jag med glädje kan tänka mig att säga upp just denna del ur föräldraskapet.
Jag bröt mönstret en gång. Bad henne helt sonika att ställa sig på pallen, gapa och vara tyst. Det tog en halvtimme innan gråten och protesterna upphörde.
Andra bloggar om: barn, tandborstning, vardagsrutiner
2 kommentarer:
Ha, ha! Det är ju roligt hur barn älskar upprepning. Jag var nere hos mina föräldrar på västkusten och min systers lilla treåring var där. jag vet inte hur många gånger han tittade på Lotta på bråkmakargatan när hon ska lära sig cykla. Tillslut frågade jag honom om han trodde att Lotta skulle trilla av tant Bergs cykel den här gången.
Förvånat tittade han på mig.
- Jaaaaaa.
(Det är klart, ditt pucko, hade han sagt om han kommit på det...)
Malin:
Fniss, ja, det ligger väl trygghet i upprepningar och rutiner antar jag. Men jag undrar just när den där tryggheten i så fall övergår i galenskap – i alla fall hos föräldrarna...
Skicka en kommentar