Farmor bodde i sina 200 kvadratmeter från det att huset byggdes åt henne och farfar i början av femtiotalet och fram till sin bortgång i september. För mig känns det så overkligt att hennes hus nu kan stå kvar även om hon är borta. Att det kan dofta farmor trots hennes frånvaro. Huset har inte haft någon annan ägare och är på alla sätt präglat av hennes och familjens liv där. Borde det inte ha försvunnit med henne? Enfaldiga tanke.
Det rensades igen i helgen, när närmsta familjen tillfälligt var här. Hur orkar man rensa bort femtio år? Det tar tid, jag fastnar, minns och överväger. Vi delar upp, vill gärna spara, vill inte ha. Blir så effektiv för ett tag. Och så står vi mitt i farmors hem, för att göra oss av med henne.
Så känns det.
Men så är det ju inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar