Orättvisa

Min hypokondri är satt på pränt tidigare. Och inför varje senhöst hopar sig dessa små vålnader och skapar ett inre upplopp. Mest fasar jag för magsjuka-maginfluensa-vinterkräksjuka. Ingen tvekan. Bara att skriva ordet ger mig ångest. Bävan, undran och fan målad på väggen: Hela familjen deckad, spyor över allt. Jag blundar och vill titta bort och hålla för öronen. Stundtals är jag beredd att i enfald fly landet för att slippa eländet. Magbacillerna kommer krypande på dagis medan jag skriver. Barrikadera, håll barnen hemma, sluta jobba, stäng ventilerna. Ganska löjligt alltså.

Sedan läser jag Marcus Birros blogg. Om hans Fars dag och de två barn som aldrig blev. Då ska jag nog vara tacksam för en i sammanhanget simpel maginfluensa. Det skulle han ha varit. Framför allt bör jag vara tacksam för att jag ännu inte drabbats av någon magåkomma i år, och jag borde absolut lägga av mina ovanor kring det som skulle kunna vara och hända. Idag är jag frisk, det är det som räknas. Resterande smutsiga tankar måste jag försöka sudda ut.



Andra bloggar om: magsjuka, vinterkräksjuka, maginfluensa, Marcus Birro, tacksamhet, hypokondri