Tusen och en natt

Som småbarnsförälder vågar jag påstå att jag hunnit skaffa mig lika många förhållningssätt till sömn som en grönlänning har till snö. Det finns inte bara en betydelse och en innebörd – det finns hundra.

John Blund-sömnen: Den låtsassömn man tar sig igenom en natt, eller flera, när ett av barnen sover oroligt eller är sjukt. Desperationen är så stor att man plötsligt tror på sagans väsen, innerligt önskar sig lite sömngrus av pojken med paraplyet, kniper ihop ögonen och längtar bort.

Messias-sömnen bakom stenblocket: Det är den sömn man tar igen efter John Blund-sömnen. Det funkar ofta, och man uppstår från de döda på tredje dagen.

Vinterdvalan: En knockout, vilken upplevs ha varat över vintern, men i själva verket har man somnat till en kvart efter sagostunden vid läggningen av det ena barnet. Uppvaknandet är segt och långdraget, ljuskänsligheten är påtågalig. Man har då ett extremt behov av att äta upp sig, och det enda som hjälper är tre liter popcorn och en bringare Coca cola.

8-timmars sömn: Relativt sällsynt begrepp, ej så vanligt förekommande.

Törnrosasömn: "Ibland händer det!"

Trans-sömnen: Fredagskväll i soffan. Ytterligare förklaring behövs inte.

Andra bloggar om: sömn, föräldrar, barn