Den där bussen som blev hängande över ett räcke utmed riksväg 70, och som hotade rulla nedför en fem meter djup slänt, har jag funderat lite på. Många med den erfarenheten säger att det inte behövs många sekunders dödsångest för att vända livet efteråt. Ett par sekunders eftertanke mitt i chocken, en nanosekunds insikt om livets skörhet.
Emellertid; en hel timme hade busspassagerna där i det hängande fordonet. En hel timme! Så många tankar, så mycket känslor. Eller är det så att man avverkar de där känslorna på ett par minuter och sedan tillbringar resten av tiden innan räddningspersonal är på plats åt att klunsa, prata väder och kanske spela på mobilen? Det är kanske sånt man måste göra, för att hålla galenskapen på armlängds avstånd.
I vilket fall som helst är det olustigt och tragiskt för de inblandade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar