Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den – Love Actually. Igår kväll såg jag den igen. Den är som en kopp varm choklad efter skridskoturen, en rumsvarm single malt till festkaffet, en raggsocka en råkall höstdag eller ett glas iskallt rosévin en ljummen sommarkväll: Man kan konsumera den hur många gånger som helst, med samma må bra-känsla varje gång och med en guldfisks obefintliga minne.
I vilket fall som helst en mycket behaglig soffupplevelse dagen efter julbordet, som för övrigt innehöll sanslöst mycket dans (jag måste försöka dansa mindre och socialisera mer), med påföljande extrem träningsvärk i nacke och rygg.
Andra bloggar om: Love Actually, film, tv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar