Det står att läsa att jag inte är ensam, många har fått samma bryska uppvaknande. Jag är inte ensam om känslan av att nu befinna sig i ett evighetslångt mörker, inte ensam om en längtan efter ljus. När den lediga samvaron och allt glatt umgänge var till ända, frosseriet slut, aventsstjärnorna och -stakarna plockades ned och upphörde att tindra – då kom mörkret över mig. Att stiga upp om morgnarna känns stundtals som att rulla den där Sisyfos-stenen* uppför berget. Det kvittar hur tidigt jag lagt mig, järnridån framför pannan faller likväl. De gråmulna skyarna talar om för mig att våren är ljusår bort och får mig att nu vrida skrivbordslampan med 60 watt mot ansiktet, blunda och drömma mig bort.
I Camus bok om Sisyfos och hans straff står emellertid att Sisyfos övervinner evighetsstraffet genom att besluta sig för att se det som det roligaste han vet. Därmed skapar han ett värde i livet. Ett existentiellt budskap om något, i dessa lååånga månader efter julledigheten. Visst har jag själv mina knep för att råda bot på detta, men jag läser gärna om era!
* I en grekisk myt trotsade Sisyfos guden Zeus och straffades för din hybris med att för all evighet tvingas rulla en stor sten uppför ett berg. När han kommit till toppen rullade stenen ner på andra sidan och han fick börja om.
Andra bloggar om: vinter, mörker, trötthet, januari, februari, mars
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar