Alldeles för sent igår kväll läste jag sista sidan i Maria Ernestams "Busters öron". Mitt mest personliga toppbetyg på något litterärt ges när jag inte kan förmå mig att förstå hur jag någonsin ska kunna läsa en annan bok igen – hur jag ska kunna släppa känslan om boken och sätta in den i bokhyllan. Denna ytterst ånggestladdade separationsångest är det enda i recensionsväg jag idag kan få ur mig. I övrigt fattas mig orden och jag ber er slutligen å det ödmjukaste att läsa den.Briljant, brutalt, svart, galet roligt, poetisk, starkt och ljuvligt. Som ni märker kan jag bara rada upp orden, inte ens forma dem i meningar.
Andra bloggar om: Maria Ernestam, Busters öron, läsning, böcker, litteratur
3 kommentarer:
Ett omdöme behöver verkligen inte vara mer än så. Jag lägger genast ner boken i min önskelista på adlibris!
Jag skriver genast upp den på att-läsa-listan!
Du har formulerat i ord exakt det jag kände när jag läste ut boken igår kväll.
Kanske är det därför jag idag surfar runt för att läsa alla andras kommentarer
Marianne
Skicka en kommentar