Igår eftermiddag utspelades ett sällsynt och annorlunda scenario – i alla fall för att vara här hemma. Delarna i sig är på intet sätt sensationella, men helheten är och förblir lustig för mig.
Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt avigt inställd till den som velat peta mig i håret. Så när som på frisören har inga okända fingrar gjort sig det besväret under årens lopp. Min syster var besviken i vår barndom, för på mig kunde hon aldrig leva ut sina förmodade frisördrömmar.
Loppan har antagligen liknande drömmar, och hon har snopet försvunnit med svansen mellan benen när jag för tusende gången snäst av hennes kam-, fluff- och tofsönskemål. Nyligen gav jag alltså vika, och den gångna helgen hade jag ett inbokat frisörbesök hos henne.
Stor fåtölj, kam, spegel, otaliga snoddar, diadem och klämmor. Naturligtvis tog jag tillfället i akt och bokade de luxe-paketet med extra allt. Där satt jag och stirrade ut genom vardagsrumsfönstet, och på en kvarts intensiv behandling rann all avighet bort. Loppan var uppskruvad och eldig i blicken – och jag bara njöt. Maken lade i en av Depeche Modes gamla plattor (jag har inget minne av att vi någonsin spelat vuxenmusik medan barnen varit vakna) och denna helhet jag plötsligt förnam där i fåtöljen var som sagt lustig, men njutbar.
Vi har redan bokat en ny tid, hon och jag.
1 kommentar:
Så trevligt! Jag är extremt håröm och önskar helst att inte ens hårfrisören ska behöva röra det. Men det gör hon. Hårt.
Skicka en kommentar