Jag fick loss lite tid att titta på premiäravsnittet av SVTs "Klass 9A". En svag nia med låga betyg i Malmö får samtliga lärare utbytta mot ett gäng pedagogiska elitlärare som på en termin ska hjälpa klassen bli en av de tre bästa i Sverige i de tre kärnämnena svenska, matte och engelska.
På alla plan verkar det bli en bra serie, som jag tänker följa. Den blir förhoppningsvis en riktig ögonöppnare för dem som sover och förhoppningsvis en rejäl puff för nödvändiga politiska skolåtgärder för de bedrövliga siffror och den tråkiga statistik som den svenska skolan fått de senaste tio åren. Så här i första avsnittet kanske "mirakellärarna" småglorifieras en aning, men definitivt inte den svenska skolan. Här blir det faktiskt svart på vitt. Det återstår att se om glorifieringen blir hållbar. En av de bästa signalerna som går ut genom tv-rutan är hur viktiga lärarnas insatser idag är och måste vara, samt att yrket i sig borde få tillbaka sin ytterst välförtjänta samhällspondus.
Redan i första avsnittet säger en skolprofessor det som jag under lärarutbildningen (ja, jag är en passiv svensk- och tysklärare) ofta funderade på: Lärare är sällan benägna att släppa in andra vuxna i klassrummet där de undervisar, eftersom de normalt arbetar ensamma. Hade lärarna istället kunnat arbeta t ex i par, så hade de kanske kunnat få både feedback och goda synpunkter på sitt arbete.
Och visst rycker det lite i mina pedagogiska nerver, men jag känner inte att jag idag har så mycket dagligt mentalt krut att ge, och förmågan att kunna släppa det när jag går hem. Mitt kraftfulla krut går åt här hemma.
Även ikväll blir det SVT, men på helt andra premisser och i helt andra kulörer!
Andra bloggar om: SVT, Klass 9A, läraryrket, den svenska skolan, pedagogik
1 kommentar:
Visst hade det varit skönt att jobba i par, en dröm tycker jag. Gruppstorlekarna ökar och lärartätheten minskar. Som lärare kan man idag stå ensam med en grupp på 37 elever eller mer. Hur man ska lyckas med sitt pedagogiska uppdrag som lärare, det undrar jag. Att utgå från varje elevs behov känns nästan omöjligt.
Tyvärr går läraryrket idag ut på att till stor del vara socialarbetare. Många barn och unga idag mår inte bra, de spenderar mycket av sin tid i skolan, där läraren finns. Att försöka nå målen med ett barn som psykiskt inte mår bra, är nästan omöjligt.
Vi får absolut inte glömma de barn som har det bra och behöver utmaningar för att ta sig vidare.
Jag brinner för detta, att göra en skillnad för barnen och ungdomarna, att finnas där för dem och att hjälpa dem upnå de mål som finns uppsatta i skolan idag. Synd att detta många gånger motarbetas från kommunens sida när man har dessa stora barngrupper.
När jag gick i skolan var vi nog
27-30 stycken elever i klassen. Det gick utmärkt. Respekten för vuxna som fanns då finns inte idag. Vad detta beror på kan vi ta en annan gång.
Skicka en kommentar