Vi jobbar dagligen och stundligen för att skapa positiv stämning vid matbordet, eftersom Loppans matkräsna period verkar bli extremt utdragen. Nämn en metod eller ett tillvägagångssätt och vi har med all sannolikhet provat den under det senaste året.
Nu är reglerna tydliga, men tjat och tvång borta. Själv tycker jag matdiskussionen är ett av de största eldproven jag gått igenom som förälder. Redan innan hon har smakat nya rätter förkastas de, och i de allra flesta fall tillbringar hon den första middagskvarten med att titta på sin måltid som om den kommit från yttre rymden. Mitt tålamod har växt enormt på detta plan, men när Loppan till och med rynkar på näsan åt vårt gurkvatten och därför drickstrejkar med kommentaren att hon "ju inte gillar gurka", då är min gräns nådd. Då måste jag bita mer än i maten för att sansa mig.
Andra bloggar om: barn, mat, matstrejk, kräsna barn
3 kommentarer:
Precis så har vi det vid vårt matbord också. Våra regler: smaka, behöver inte äta upp men det blir inte någon annan mat. Detta gäller inte våra "vuxenrätter". Vi accepterar inte att Storebror säger att maten är äcklig av respekt till den som lagat och även till oss andra som äter den.
Kanske gör vi fel, men det funkar just nu.
Innan ens egna ungar krånglar med maten fattar man inte hur jobbigt detta är. Gjorde inte jag i alla fall.
EN HELT ANNAN SAK. Vad kan man säga, vad kan man göra? Här finns en utmaning till dig:
http://www.ranashorisont.blogspot.com/
Förlåt.
Skicka en kommentar