Jag frågade Loppan vad hon önskade sig för lördagsgodis när jag stod med jackan på och skulle åka och storhandla. Hon bröt samman helt och krävde att få följa med mig. De ursäkter och förklaringar jag kom med godtogs inte:
– Men mamma, jag vill ju göra något BARA med DIG!
Rödgråtna kinder och upprört sinne. Jag valde dock att hålla fast vid min plan för kvällen, och Loppan fick stanna hemma. Vi satt där och höll om varandra ett tag, jag kände mig löjlig och lovade henne ett helgbesök på bokhandeln, för pysselinköp. Hennes tårar smetade av sig på mina kinder och prinsessklänningen i sammet fick svettveck efter utbrottet.
Så greppade jag suturnålen och sydde ett stygn i mitt mammahjärta. Igen.
Andra bloggar om: barn, samvetet, föräldrar, vardag
4 kommentarer:
Åh, dessa känslohav man ständigt kastas i. Så jobbiga. Så underbara.
Även om det gör ont måste man säga nej ibland. Men inte är det kul, speciellt inte när barnen kommer med så underbara argument som Loppan :)
Ja, och särskilt när samvetet säger att det var jättelängesedan sist...
Det dåliga samvetet. Fan, man käkar det till frukost, lunch och middag.
Skicka en kommentar