Syster lägger Stjärnan i min famn. Redan halvvägs känner jag den där doften. Doften av fullkomligt steril andedräkt, och så den av spädbarn och många pussar på hjässan. Stjärnan åmar sig lite, bökar i famnen, gnyr lite lätt, tappar en av sina storstrumpor (för att det inte finns mindre), vänder huvudet sökande åt sidan efter bröstet och tittar sedan på mig med stora ögon en lång stund. Hennes dofter och ljud framkallar så många minnen från främst Loppans spädbarnstid, och mitt hjärta svämmar över av dessa: ångest, kärlek, förundran, respekt och lite stress.
Alla dessa känslor. Jag och syster talar om den dunkla och ofattbart djupa brunn av känslor som det hivas ur sedan vi välsignats med barn. Förr kunde jag ofta kontrollera och förutbestämma känslomässiga reaktioner hos mig själv, men numera ter sig detta helt omöjligt. Styrkan på dem är större och mer intensiv, nya känslor jag inte trodde jag hade gör mig oerfaren och överrumplar. Denna nya mentala "hud" är fantastisk, stark och ofta extremt påfrestande. Den gör mig också mer vaken och sugen på livet, för utan denna uppmärksamhet på känslor tycker jag mycket vore meningslöst i tillvaron.
Mina osynliga känselspröt, som blir allt fler.
Andra bloggar om: känslor, barn, spädbarn
4 kommentarer:
Hej Anna! Gud vad söttt hon är!
Du får hälsa Fia Och ola ett stort GRATTIS från mig!
/Rebecka
Så värnlös och gudomlig...
Så sant det du säger. Allting.
Rebecka:
Tack för omtanken, jag lovar att hälsa!
Kram!
Vilken fin bild! Och vilket fint inlägg!
Skicka en kommentar