Dina inre fjärilar

Loppan börjar bli stor, det är något som händer med henne. Den tidigare mentala ångvälten, som aldrig eller sällan känt ånger, skräck, hemlängtan eller saknad, börjar nu bli blyg och lite reserverad. Jag kan se hur hon tänker, hur hon maler sin mentala färs långt där inne, och utanför står jag och rycker lite panikslagen i dörren, kupar handen över ögonen för att kunna få en skymt genom rutan. Jag vill bli insläppt, med en gång – jag fryser! Hon håller mycket inom sig och ofta kommer det ut som lite magknip.

Min älskling och förstfödda, jag lovar att lyssna! Berätta för mig om din själs fjärilar, kom och sätt dig i mitt knä, så att jag kan säga dig att allt och ingenting kommer att bli som vanligt. Mitt inre blöder när Loppan växer ifrån mig. Det droppar och rinner ner på tangenter, trotsperioder, matvägran, ritade mästerverk, fiskpinnar, kvällssagor, spegelvända bokstäver, Barbie-filmer och spikrakt hår. Jag hinner inte torka upp förrän hon är på väg igen, mot ny horisont och andra ansiktsformer.



Andra bloggar om: barn, utveckling, åren som går, tiden, uppmärksamhet, livet