Och så kom vår räddande VVS-ängel nu på morgonen och gav oss det förlorade vattnet åter. Jag stod där oduschad, med ett sällan skådat diskberg i köket och välkomnade honom med öppna armar, och kranar. Jag stod där med sinande badkarsreserver, toalettbehov, oborstade tänder och ett stort mått ödmjukhet över att jag alltid annars får rinnande vatten ur kranen. När jag vill.
Vanemänniskans eldprov – att för en stund förlora en självklarhet.
Andra bloggar om: vatten, självklarheter, vanemänniska
5 kommentarer:
Känns sjukt på nåt sätt, att vi ska vara så himla sårbar för sånt nu för tiden.
Så du blev alltså aldrig nån bondmora?
Nej, dessvärre. Tillfället hade kanske annars varit lämpligt.
Ja, en bondmora är väl alltid glad och trollar fram hjortonsylt och plättar och har alltid såpaskurat furugolv och glada barn. Eller?
Du. Jag sökte på "http://familjenjensen.blogg.se/
1174974995_smnbrist__en_
fiende_a.html" men hittad den fan inte. :-(
Hm ja, utopierna måste man väl få hålla fast vid... :o)
"Sömnbrist - en fiende av värsta sort [...]"
HAHAHAHAHAHAHAHA!!!! = smärtsamt, asfult, okvinnligt garv på gränsen till nervsammanbrott. Jag önskar jag hade skrivit det själv.
Syster i andan (anden? andan? det handlar väl för fan inte om fåglar?), jag säger bara amen to that.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Skicka en kommentar