I samband med mordet på Engla och de två barnen i Arboga har media skapat en verklighetsbild som minst sagt är förvrängd och orealistisk. Anders och den misstänkta tyskan målas upp som monster, vilket man i tider som dessa faktiskt med fog kan känna att de är. Människor förvånas sedan, av någon konstig anledning, över att monsterna ifråga ser så normala ut.När alltsammans kommer till kritan är vi människor bara djur. Djur med behov och instinkter, som trots all raffinerad evolution finns kvar inom oss. Ouppfyllda behov slår kanske slint så småningom och tankar förbyts till mörka hjärnspöken.
Karin Alvtegens bok Svek har gjort detta mycket klart för mig. Vansinnet är aldrig så långt borta som man vill tro. En människas mentala bagage kan bli oändligt tungt och för svårt att bära. Instängda tankar blir kladdigt farliga och förtryckta känslor löper amok. Egentligen inga konstigheter, tycker jag. Men att mörkret kan ligga så nära till hands skrämmer mig en aning.
Farligt (i bemärkelsen farlig för sig själv eller andra) trassliga männsikor har alltid funnits. De syns bara om de går över gränsen, och kan då kanske få hjälp. Men hur många mörka boningar finns det i alla samhällets hjärtan? Och vem kan hjälpa dem, innan det blir för sent? Frågorna består nog för evigt, eftersom det alltid kommer att finnas människor som inte vill eller kan förmå sig att älska sig själv och världen tillräckligt, människor som inte vill se, människor som bara har förmåga att tänka på sig själv. För att generationen dessförinnan inte såg dem. Människor med bagage.
Detta är inte hemskhetens ursäkt, det är bara en beskrivning av bisarra konsekvenser.
En skrämmande bra bok om människans sårbarhet, om glömda eller otillfredsställda behov, om svek och dess konsekvenser. En vidöppen dörr rakt in i den nakna människosjälen, med ett språk som håller fast. Hårt, hårt.
Mer Alvtegen, tack.
Andra bloggar om: Karin Alvtegen, Svek, människan, behov, böcker, litteratur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar