Mormor börjar plöstligt ställa krav, 91 år gammal. Jag skulle köpa en ny bordstablett åt henne och kom tillbaka med en fräsch, hyfsat neutral sak från Åhléns. Av hennes ord och ansiktsuttryck att döma kunde jag vänt i dörren – den passade inte alls:
– Den där tror jag inte jag vill sitta och glo på varje dag.
Hon får ibland rester från våra måltider, eftersom den mat man som gammal kan beställa hem sällan passar. Hon öppnar mina burkar med hemlagade nyttigheter och krisp, för att vissa gånger be mig ta det med hem igen. Ytterst kräsen alltså, på äldre da'r.
Alla år av artighet som tillhört hennes generation, allt slit för alla andra och all glömska kring det egna jaget har hon nu utvecklat till en egoism som hon satt på en piedestal.
Och varför inte!? Jag vänder gärna i dörren, jag lagar gärna någon annan mat. Hon är ju min historia, och jag hennes framtid.
1 kommentar:
Precis. Med ålderns rätt. Jag känner mig ytterst ödmjuk inför gamla människor.
(Obs. Detta gäller inte agressiva tanter i mataffärer. Alls.);)
Skicka en kommentar