Just denna bild är jag för liten för att minnas, men med tanke på min då buddhaliknande och yppiga kroppsform, så vill jag poängtera att jag anser detta vara en av de bästa. Min far är ett sant proffs bakom linsen, men äppelkindade barn kan man inte trolla med. Jag skrattar gärna innerligt åt min bisarrt fyrkantiga och extremt höga panna (mest lättåskådlig under spädbarnstiden) och den välmående hydda jag då representerade. De lättillgängliga känslorna är antagligen en naturlig konsekvens av all ljummen sand som runnit mellan fingrarna och genom mitt timglas.
Anno 1977, typ.
3 kommentarer:
Du antog utmaningen! Vilken sötnos, och med äppelkindade barn ska man inte trolla, äppelkinder är bäst :D
Fint skrivet inlägg. Och visst är du väl glad över hur vacker din höga panna gör dig i dag?!
Hjälp vilken älskling. Man vill bara ta upp henne i knät och sjunga och göra klapp-sånger.
Så kommer jag på att lilla fina tösen nu är trettio år äldre och troligtvis inte lika naturligt sitter i mitt knä och sjunger klapp-sånger. ;-)
Äppelkindade ungar kliver RÄTT in i mitt hjärta. Jag har ju två små dito såna själv.
Och så sant som du säger om minnena. Så typiskt att både de och glömskorna kommer bakifrån.
- -
"Intensiva färger och så dramatiskt, men rogivande enkelt på samma gång. Jag får för mig att tekniken speglar din person. Rätt?"
Vad tycker du jag ska svara på det, min vän? Du gjorde mig mycket, mycket glad.
Kram, Rana
Skicka en kommentar