Goliats dagbok

Den svarte dramaturgdraken Norén ger tydligen ut fem års dagboksanteckningar i bokform. Fem svarta år han vill klä av sig och stå naken inför, och som en del recensenter väljer att kalla "dyngspridare" och "hink med skit". Han väljer att smutskasta och offentligt håna några av landets största kulturpersonligheter. En del vill inte kalla det litteratur överhuvudtaget, även om Norén verkar kunna skriva riktigt bra.

Ingen har väl kunnat undgå att han är den svenska kulturens svårmod personifierad; en mörk jätte med svart makt. Ändå verkar han vilja slå underifrån, leka underdog. Och han får enormt mediautrymme; hans fåriga, rakade huvud syns i stort format i de flesta tidningar denna vecka (och se bara så stort utrymme han får hos mig...). Igår kväll visade SVTs Babel Special en intervju med honom. Intervjuaren var ytterst välvald, kanske den enda som Norén ännu inte svärtat ner? Jag orkade inte se, i alla fall inte på sändningstid. Visst är jag något fascinerad, det måste tillstås, men då får jag kanske smygse avsnittet på webbtv när jag käner mig upplagd för mörker.

Jag är väl medveten om människans fascination och lockelse av svårmod, men ibland blir jag bara så trött på fenomenet. Det verkar vara den enda nyckeln in till det allra innersta, finaste och djupaste i Kulturen. Jag har alltid varit av åsikten att Sverige är svårmodigt nog, att folkhälsan, rent terapeutiskt, skulle må bättre av mindre mängd av just denna sortens svårmod. Visst måste man få vältra sig i mental gyttja, smörja in sig med den om lynnet nått så långt, det är t o m en del av bearbetningen, men jag tycker det finns gränser.

Själv har jag aldrig sett eller upplevt den riktiga Norén-andan på teater och tänker då inte börja genom att läsa monsterdagboken. Dessutom är det 1800 sidor svärta att ta sig igenom!

Emellertid, kulturen måste få vara fri, även om en av dess giganter verkar sprida onödigt mycket gödsel över sina medmänniskor. Eller så är det så att han kastar sten i glashus, och det brukar som bekant till slut bara slå tillbaka mot en själv.

Och dessutom tycker jag det – p g a systrarnas för låga löner – skapas tillräcklig Norén-anda på landets strejktomma sjukhus, främst vårt eget. Det är alltså inte läge att få hjärtstillestånd eller behöva snabb hjälp – hela akuten är nerlagd. Ystads lasarett är ett av landets mest drabbade sjukhus, och det är således Norénskt nog att det nu också måste prioriteras bland operationer för cancerpatienterna. Det, mina vänner, kallar jag svårmod.


Andra bloggar om: Lars Norén, dagbok, dynga, kultur, svårmod, SVT, strejk, sjuksköterskor, vården