Jag håller lunchpaus under min säljdag österpå. Österpå är Österlen. Efter att ha ätit en halvbra äggakaga sitter jag på en bänk nära hamnen; läser ett par sidor ur en bok och tittar lite på folk. För övrigt en underbar förströelse. De förtöjda fiskebåtarnas småflaggor smattrar i brisen, måsarna glider kaxigt lågt omkring – som silhuetter mot den ljusblå himlen. Skriar lite. Framför mig en uppvuxen bassäng av lavendel och bredvid mig ett gäng avkopplade pensionärsmän, som kommenterar den ljuvliga doft som gör en knäsvag och som kommer svävande från närmsta konditori. Ett par pastellklädda och vitstrumpade semestertyskar strosar förbi, lågmält konverserande i gränden.
Allt det där håvar jag in på bara en kvart. Och så slår det mig hur viktigt det är att håva in sina kvartar i vardagen. Och framför allt, att se efter lite mer i håven. Där finns garanterat flera små färgglada fjärilar. Fler än man tror. Det gäller bara att underhålla håven, som tenderar att trasas sönder emellanåt.
Vid arbetsdagens slut besöker jag en trogen kund. Drar fingrarna genom buskiga rosmarinplantor och låter ögonen vila en stund på hav av ståtliga tulpaner i oändliga färger. Med som sällskap i bilen på väg hem följer en kraftfull Boule de Neige, och cirkeln känns sluten.
7 kommentarer:
Det är så enkelt men låter så underbart! :)
Du förmedlar det stora i det lilla. Tack!
Vad fint att ha Österlen som arbetsfält! Och vad är det för blomma? För mig ser det ut som en pion men det är det nog inte, rododhendron?
Petra:
Jo du hade rätt, det är en pion. :o)
Vardagsbetraktelser är det bästa!
Ha en härlig helg!
Zäta
Ser precis ut som mina pioner där hemma i rabatten men jag känner inte igen namnet.
Du har så rätt. Och ändå är det så svårt, ofta. Saknar Skåne en smula när jag läser din blogg...
Skicka en kommentar