Nu tycker jag det räcker. Förnedrings-tv, visst. Men herregud; någonstans måste väl varje individ själv ta ansvar för sitt liv. Refrasera till de väljer att förnedra sig, istället för att skylla på programidén. De medverkande tar själv ansvar för sina val och drar i så fall bara skam över sig själva. Dåliga programidéer straffas ofta med låga tittarsiffror, men för denna låg-tv finns det intresse. Uppenbarligen ett stort sådant.
Att jag sedan inte alls förstår varken varför man tittar eller medverkar i eländet är ett annat kapitel. Jag tror åskådarna är samma sorts människor som förr i tiden skulle ha valt att komma till torget för att se stegling eller hängning av dömda samhällsmedborgare*. Enda skillnaden är att de medverkande i Sanningens ögonblick inte på något sätt är dömda utan själv har tagit beslutet att blotta både strupe och bröst för Mammons krafter.
* Ge mig gärna en djuplodad psykologisk förklaring till detta uppenbara behov hos det mänskliga väsendet.
Andra bloggar om: I sanningens ögonblick, tv, dålig tv, skam, underhållning, Kanal 5
7 kommentarer:
Anna du skriver ner mina tankar helt och hållet. Äntligen ett inlägg om detta som vinklar det så! Kram (och jag har läst mkt beteendevetenskap men kommer inte på ngn annan spykologisk förklaring än den du faktiskt ger själv :))
Jag blir så matt och äcklad av eländet att jag för tillfället inte mäktar med att säga något begåvad. Helvetes fan, och pengarna rullar in.
Fast jag tycker lite annorlunda än du angånde "skylla sig själv". Lite.
KRAM tangentfrände!
Rana
Bra inlägg och en intressant reflektion. Jag orkar fakstiskt inte ens tänka runt galenskapen och erkänner att jag nästan känner förakt för de människor som ställer upp i programmet.
Har sett snuttar av programmet och förfasas. Det lutar åt att jag får hålla med Ankie, jag känner snudd på förakt jag också. Och det ger mig dålig smak i munnen. För vem är jag att döma? Jag får ju bara se en liten flisa av de här personerna i TV. Men samtidigt känner jag ju att herregud hur korkad får man bli om man ställer upp i såna program?!? Då får man väl skylla sig själv. Eller?
Jag vet inte riktigt. Och min tvekan beror bland annat på attmaktbalansen är ojämn mellan stora tv-bolaget och lilla individen. Det ursäktar inte individen helt, men gör det svårare att döma. För mig.
Kajsa:
Jag funderar på maktbalansen och varför den skulle vara ojämn? Det är individen som tar beslut om att kliva in naken i det mediala utrymmet, medveten om utsattheten. Det klivet suddar ut all tillstymmelse till balans mellan parterna, eftersom den som väljer att medverka ger bort sin egen makt till mediavargarna.
Utveckla gärna dina tankar för mig. Om det går att rama in på kommentarsnivå, du vet... ;o)
Håll i dig, nu blir det långt! ;-)
Det faktum att man frivilligt har gett bort sin makt, förändrar ju inte det faktum att det FINNS en ojämn maktbalans.
Jag menar inte att man som individ inte har något eget ansvar när man valt att ställa upp i ett korkat tv-program. Det har man. Och jösses, efter mer än femton år med reality-tv borde väl folk ha lärt sig ett och annat? Ställer man upp så får man tåla en del.
Men jag friskriver inte tv-bolagen från ansvar, och maktobalansen gör som sagt frågan lite mindre svartvit i mina ögon. Det är inte säkert att individen är medveten om hur stor utsattheten faktiskt blir när man väl står där i strålkastarnas sken på bästa sändningstid. Särskilt om det är ett nytt program som man aldrig har sett. När man har skrivit på det där kontraktet, när produktionsbolaget har klippt ihop programmet, när marknadsförarna börjat skicka sina releaser till kvällspressen…
För visst har ju ett stort produktionsbolag/en tv-kanal mer makt än en enskild programdeltagare. Över redigering, avtal med deltagarna, paketering, marknadsföring, mediekontakter etc.
Så maktbalansen är ojämn och ansvaret delat mellan deltagare och tv-bolag. Men självklart har individen, som du konstaterar, alltid ett val. Och jag kan personligen inte förstå hur man kan ställa upp på något så patetiskt som det här senaste programmet med Pontus Gårdinger. I don't get it! Men så tycker jag inte det är god underhållning heller. (Nej, tacka vet jag På spåret! ;-)
Kajsa:
Tack för det långa!
Jag förstår ditt resonemang. Min teori går mest ut på att numrera skulden; en etta och en tvåa. Båda har en skuld, och visst kan man tycka att det borde finnas en minimumnivå för tv-moralen i landet, så lågt som den s k underhållningen nått.
Utopin, enligt mig, vore ju att människan ställde högre krav på sitt tv-tittande och därmed ratade program som detta, så att tittarsiffrorna rasade och idén föll platt. Den drömmen är dock grusad sedan länge, och vi kan bara fortsätta spåna på vad det är som finns kvar.
Skicka en kommentar