19 maj 2008

En filosofi med snara mått

– Mamma, jag tror att det värsta som finns är att skrapa benen på asfalten!

Andra bloggar om: ,

9 kommentarer:

Petra sa...

Usch ja. Det tror jag med (nästan)

Kajsa sa...

Eller på sån där grön matta som klädde tennisbanorna som fanns i varje kvarter på 70-talet. (I alla fall i lilla samhället där jag växte upp.) Det blev rena brännskadorna. Aj, aj, aj.

A n k i e F o n t ä n sa...

Jag minns. Småsten och grus i såret, en mamma som promt skulle badda med nåt som sved och sen ett plåster som man var livrädd skulle vara för litet :)

A n k i e F o n t ä n sa...

Vill tillägga att jag gärna hade levt krav i tron av att det var det värsta som kunde hända...

Zäta sa...

Som mamma är det i alla fall det värsta som kan hända, när barnen skadar sig....

Kram
Zäta

RANA sa...

Stoooor förståelse härifrån..!

RANA sa...

"Samma scenario här innebär jakt från Lillebrors sida, tills han inom räckhåll kan trycka till med pekfingret..."

Kära nån. Men klart förståeligt (igen).

Lite filosoferande kring spindeldöd: spelar nog ingen roll för krypet om splashet berodde på uppsåt eller inte...

Var dags glimtarn sa...

Eller att få hälesenan avklippt av kundvagn?

(Life of) K sa...

Att man skrapar hal pa benen OCH jeansen. Fast se'n fick man en sa'n dar haftig lapp sydd over halet i jeansen i alla fall.