Nattetid strör Loppan sina lemmar i vår säng som man strör socker på sin morgonfil; överallt. Hon tassar fortfarande in till oss varannan natt och vill ligga nära nära, d v s ibland halvt ovanpå och med sina hälar vid min kind. Vi puttar och bökar, vrider henne och stånkar, men jag önskar att jag bara kunde ta det hela för vad det är – socker. Hur länge behagar hon pudra sitt socker över oss på detta sätt? Hur länge dröjer det tills hon inte vill vara med oss överhuvudtaget? Hur länge vill hon vara så nära och kramas?
Men hur mycket jag än försöker, så känns det där nattliga sockret bara smält och lite för kletigt.
Det är antagligen mig det är fel på.
Andra bloggar om: sömn, säng, natt, bök, barn
6 kommentarer:
Nattsocker, vilket bra ord! En aning sötare är stjärtbord.
En äldre vännina fick sitt sista barn, en liten sladdis, när hon var 40 år. Idag är hon 64.
När hennes vänninor, som hade småbarn samtidigt, klagade över att inte få rå om sina sängar längre, sa hon bara:
-Passa på att njut, det går så fort över. Rätt som det är är de stora och vill inte ens kramas längre.
Hon är en klok kvinna. Nattsockret smälter bort fortare än man anar och då saknar man det.
Mina barn är 8 och 5 och kommer inte längre krypandes till oss på nätterna. Jag saknar det! Saknar närheten och värmen och känslan att vara oreserverat behövd och efterlängtad.
Men man måste väga för- och nackdelar hela tiden och känna av dagsformen. Och samtidigt vara något sånär konsekvent. Det är såå svårt. Jag löste konsekventbiten med att låta dottern sova i vår säng varje gång hon behövde det, men bära tillbaka henne i hennes egen säng så fort hon somnat.
Men sen
Men hör nu här min kära söta!!
INTE fel på dig. Okej? Kan vi bara slå fast det till att börja med?
För övrigt känner jag som du. Det ÄR ju så himla gosigt att ha dem där, bredvid, intill. Det är varmt, mjukt, lent. NATTSOCKER. Underbart ord, poeten.
Men aj, vad var det? En häl i skallen. Ett knä i ryggen. En tå i ögat.
Och ursäkta mig, får man inte sova BLIR man galen.
Ju!!!
KRAM.
Fint skrivet. Jag känner igen. Jag har dock resignerat i frågan och accepterar och njuter av att 5-åringen sover 100 % av alla nätter i min säng. Bredvid mig. Det får vara så. Hon luktar gott, är varm och mysig. Jag har bestämt mig för att njuta, så länge det varar. Men det har varit en process. Har fått lite coachning i frågan av en vän som är just coach...Men ligger ni skavfötters?!
Ankie: Nej, inte skavfötters. Om det bara var så logiskt. Det är Loppan som vältrar och kastar sig så mycket att kroppsdelar möts på de mest besynnerliga och ibland otrevliga sätt.
Jag får nog försöka lära mig att njuta mer, bara hon slutar sparkas i sömnen... :o)
Zäta & Rana: Tack för peppande ord.
Vi har också socker i sängen om natten. Varendanatt. Jag njuter faktiskt. Fast det är puttande, ibland klibbar sockret för mycket. så är det bara. Men det kommer tillbaka, lent kramigt och då är det sött igen! Vårt socker alias sonen säger att han aldrig ska sova själv :=)
Plötsligt är sockret borta och i sängen är det slätt, tomt och osötat. Javisst ja, maken är ju där. Men han är mera... salt eller något. Inte särskilt sockersöt i alla fall.
Allt mer sällan sockras det i vår säng. Men har jag svårt att sova så kan jag tala om att jag vet att bästa kuren är att krypa ner hos sexåringen. Där somnar jag alltid, hur oroligt jag än snott mig tidigare.
Skicka en kommentar