21 maj 2008

"Plikten framför allt"?

När jag får instruktioner från förskolan läser jag noga och gör precis som de säger: Jag packar ner regnställ i Loppans utflyktsväska, trots att väderkartan inte visar ett endaste moln.

Så fort jag hör en lastbil pusta, gnälla och vråla uppför backen utanför, så bläddrar jag febrilt och pliktskyldigt i lillhjärnan: "Inte var det idag det var sophämtning!?" Det sedermera passerande fordonet ifråga hade inte ens kommunalgul färg.

Jo, jag är enfaldig ibland.

Jag är slav under plikten och tron att plikten gör mig till en bättre människa. Jag är rädd för sprickan som öppnar sig om jag sviker.

I själva verket är sprickan inte alls farlig, den är varken djup eller mörk. Det gäller bara att skaffa sig tillräckligt bra ögonmått för att räkna ut dess längd och tillräckligt bra skor till att få fäste och hoppa över.

En av livets parasiter att befria sig ifrån.
Jag är på god väg.
För icke att förglömma; plikten har synonymer som är bra. Plikten håller ansvaret i höger hand och engagemanget i vänster. Men dessa tre ska balansera, där ligger svårigheten.

Andra bloggar om: , , ,

9 kommentarer:

smultron sa...

Mycket bra skrivet! :)

Ibland tycker jag att när jag sköter mig borde jag kunna ta ut lite på "duktighetskontot" nån gång, vara lite slarvig och inte så himla punktlig alltid eller glömma frukten nån morgon.

Peace in mind sa...

Du skriver så bra om dessa tre stenar som balanserar även på mina axlar. Jag brukar träna på att kasta av mig åtminstone nån av stenarna. Komma lite sent till ett möte, eller låtsas inte se att Saga på bussen råkat lägga sig på nåns fot.

Den där kampen att alltid vara så till lags kostar på så enormt. Vi kan träna tillsammans på att sticka ner skospetsen en bit ner i sprickan...

RANA sa...

Mycket väl fångat. Igen.

Jäkla plikt. Jag tycker ibland att den känns som en illasittande korsett som dessutom puffar hullet åt fel håll.

Kram!
Rana

Sara sa...

Att vara Duktig Flicka är ett tungt jobb. Man blir alldeles slut av det. Ofta önskar jag att jag i stället hade fått tjänsten Slarvig Pingla eller i alla fall Lagom Engagerad Tjej. Men, man får väl vara glad att man har en tjänst! ;)

Du beskriver det bra. Och grattis till att du är på god väg. :)

Anonym sa...

Precis!

En balansakt som jag tror det tar hela livet att lära sig, och som jag befarar att jag i slutändan inte kommer ha någon nytta av att kunna behärska. För när jag väl sitter där, 90 år gammal, på ålderdomshemmet, vilka plikter ska jag då uppfylla, vem ska jag ansvara för och hur ska jag lyckas kanalisera mitt engagemang? Och HUR KUL HAR JAG HAFT under tiden jag fortfarande bara var lärling?

Anna sa...

Zäta: Kom igen, ha lite tilltro till dig själv! Tänkte du nå insikt först vid 90 års ålder? ;o)

Förhoppningsvis är insikten gradvis, och för varje steg framåt kommer mer glädje. Så väljer jag att tro.

sara sa...

Exakt. Precis så är det. Verkligen bra skrivet!

Borsökna Östergård sa...

Alltså vi kvinnor; ok, regler, konventioner, måsten, lyhördheten för skrivna och oskrivna regler. Skit, är vad det är! Jag jobbar med förebilder. Slappa, bohemiska personer som skiter i konventioner och regler. I kritiska situationer (dagligen således) visualiserar jag nån av dem, känner deras närvaro och rörighet och vips, det hjälper...Det blev en rörig kommentar. Men jag känner att det är ok. kram

Åretruntparadiset sa...

Fantastiskt målande beskrivet. Själv arbetar jag hårt med att dela min plikt med maken. Lär mig att, mot hela mitt väsens natur, strunta i. Hoppa över. Släppa och lita på att han fångar.

Trolleriet är att han gör det. Packar plötsligt gympapåsen på rätt dag. Plockar ur diskmaskinen. Ringer samtal.

Jag övar just nu på att se att barnen överlever utan hårklippning. Det ska nämligen maken fixa, han har lovat. Och jag ska klara att inte kommentera att det nu dröjt några veckor sedan jag sade till. Lite slitet hår har ingen dött av. Däremot kan man dö av stress, högt blodtryck, hjärtinfarkt och hjärnblödning.

Dödligt allvar, detta.