Tätt intill Loppan, i sängen efter kvällssagan. Djupa nyborstade andetag och en liten vit tandkrämsrest i lilla mungipan. Genom mörkrets filter granskar jag henne; anletsdragen är aningen mer avslappnade nu än i vaket tillstånd. En liten prinsessa sover med rufset väl utspritt på kudden, men jag kan tydligt skönja en ung kvinna. Hennes fina ansikte om tio år. Ett ansikte skapat av kärlek, lust och gemenskap – av framtidshopp.
Det brusar i öronen av tidens framfart.
Tätt intill en stund till.
Tätt intill i nuet; inget igår och inget imorgon.
Jag ligger där stilla tills hon vaknar till och plötsligt tycker att jag tar för stor plats och att sängtemperaturen blivit oacceptabel. Jag får en kvällskänga av lilla ljumma foten och rycks bryskt upp ur mina tankar:
- Mamma, du är för stoooor!
Jag kunde säga detsamma om henne.
Andra bloggar om: barn, kärlek, tid, vardag, sömn
6 kommentarer:
Ja, det brusar av tidens framfart.
Man hinner knappt ta in allt förrän det är förbi.
Jag läser varje dag härinne, bär det med mig och funderar men kommentarer får jag inte till så ofta av nån anledning.
Ja, ibland önskar man att man kunde stanna i nuet.
Vilket fint inlägg! Jag tänker själv ofta på när Alva kommer hem med sin första pojkvän :)
Men gud! Vännen min, vad du kan med dina ord.
Du skulle se mig när jag läser det du skriver: jag läser mycket fortare än jag själv vill, blicken skenar fram över meningarna. Jag vet att allt du skriver är genomtänkt; jag njuter av de medvetna ordvalen. Jag skrattar högt åt Loppans plötsliga kommentar. Och mitt i skrattet börjar jag gråta.
Herre gud.
Är det du eller jag?
Anna allt du skriver är så sammanflätat, din vardag och tankar i skrift är som vackra tavlor.
Jag känner så likadant att jag bara vill sno detta rakt av, det kunde vara jag om lilla H. Och så många tusentals fler föräldrar, som kan säga detsamma.
Rösten brast när jag skulle läsa upp din text för min kollega, oerhört vackert! /J (Hittade hit via Smultrons blogg)
Skicka en kommentar