7 juni 2008

Lördagsmorgon på bortaplan

För mig finns det nästan inget som slår känslan av att vakna, kränga på sig paltorna och gå ut i sommaren. Direkt. Så det gjorde jag nyss, och nu andas jag igen. De senaste dagarnas höga fart har kraftigt bromsats in: Nu knastrar landsvägsgrus under skorna, nu sällskapar vi med de vidsträckta åkrarna och andas gödseldoft längre hemifrån.

Frukosten dukas fram utomhus och jag hör kaffekokaren puttra sådär lagom hemtrevligt. Det är skönt att komma hemifrån och andas på nya ställen.

Och det där med att dricka för mycket alkohol... Aldrig mer, som jag alltid säger. Jag gillar inte ångesten, framför allt inte den.

6 kommentarer:

A n k i e F o n t ä n sa...

Ångest är jobbigt. Se nu till att riktigt VARA i din bakfylla i dag, eftersom det ju lär dröja innan du är där igen...kram

smultron sa...

Ja, ångesten är det värsta! Varför ska man ha det? Man kan ha uppfört sig utmärkt, inte ens halkat på orden, bara hamnat i säng försent efter ett glas för mycket. Orättvist...

RANA sa...

Gumman! Puttrande kaffe låter fint. Det andra också; att möta sommarvärmen nyvaken och det.

Men du, angående den bestialiska bakfyllan! Hade du kul kvällen innan åtminstone???? Berätta om alla smaskiga detaljer..!

"Aldrig mer" Hihi. Har jag också sagt ett par gånger...

KRAM
Rana

evans sa...

Just det där med att bo mitt i naturen tycker jag är så härligt här, åtminstone nu på våren och sommaren. På vintern är det mindre kul.

Anna funderar sa...

Bakfull nära naturen, sämre kan man ha det. Min längtan till fälten och ängarna, hagarna och korna blir starkare och starkare. Så kanske en dag, om nåt år eller så är jag där...och behöver inte åka hem igen.

Tjockalocka sa...

Ångesten är kemisk. Värre med åren. Nuförtiden vaknar jag redan fem, halvsex med både ångest och illamående om alkoholintaget överskridit en minimal gräns. Och jag är ändå gammal teknolog. Otroligt.