11 juli 2008

Bloggborta

Ibland tappar jag bort mig själv.
Blipp, blopp, blogg.

När jag berättar för vänner om något som engagerar mig och de svarar att de redan läst det på bloggen.
När jag ärligt undrar om bloggen lever genom mig eller om jag lever genom bloggen.
När jag hittar en bra tanke och inte bara kan rida genom den själsligt utan att tänka att det är bra bloggmaterial.

Bloggexistentiella frågor är tunga. Och smått förvirrande.

Andra bloggar om: ,

5 kommentarer:

RANA sa...

Hahaha, åh Anna, ursäkta mitt skratt. Det är så befriande att läsa sina egna erfarenheter så här bra formulerat.

Håller med, det blir ofta bisarrt.

Jag ringde en vänninna, som jag inte hade talat med på länge. Jag hörde direkt att hon lät skum. Hon erkände generat: "Vet du vad, det känns som om jag har läst din dagbok."

:-O

Och du. En annan sak. "Egentligen väntar jag nu bara på helheten; hur de samsas och kommer överens. Kan man få en bild på det?" Men skojar du. Jag vet, jag flinade åt mig själv när jag la ut bilderna. De är än så länga snyggare var för sig än i helhet. Men jag får väl kliva över det och få till en panoramabild. Allt för dig, vet du. ;-)

Kram så länge, pluttan.

Rana

Tjockalocka sa...

Ja. Exakt så. Jag kan aldrig berätta något nuförtiden utan att folk ba' -"Ja ja ja, det där har jag redan läst om på bloggen"

Och prestationsångesten.

Helena L sa...

Ha ha, jag känner verkligen igen det där! Samtidigt är det just det tankesättet som gör att bloggen blir så bra, när man tappar driften att skriva ner intressanta tankar och reflektioner så tappar bloggen sin kraft. Det var också därför jag tog en paus.

Hanna sa...

Oj s bekanta känslor. Ibland tänker jag i blogginlägg. Jag upplever något och undrar hur jag ska formulera det i bloggord. Kanske kommer jag inte ens att berätta för någon annan än just bloggen.

Samtidigt vet jag att jag inte underhåller några relationer så bra som de som jag underhåller via bloggen.

Men visst kan det irritera mig när någon tar bloggorden som redan sagda ord och inte låter mig utveckla min tankegång vidare.

jenny sa...

Det där är så dubbelt - för samtidigt tycker jag att man får (eller tar sig?) utrymme att gå på djupet i bloggen på ett sätt man (jag) inte gör IRL. I mitt fall är det väl lite för att jag tänker så bra när jag skriver, och då kommer analysen liksom på köpet - men i ett vanligt samtal "hinner" jag ofta inte med den biten, innan man halkat in på något annat ämne. Då är det lite som att jag själv bara är min egen vandrande ingress, medan fördjupningen ligger i bloggen - och i mitt fall bara är synlig för de som råkar veta att den finns. Vilket INTE är de flesta jag umgås med.

Fast samtidigt kan nog ingenting få mig att vare sig sluta blogga eller blogga på ett annat sätt än jag gör. Jag får väl vara en vandrande ingress dårå...! *s*