Skyddsnät och murar

Jag tänker på andra vuxna, medan jag från kontoret hör svärfar räkna leksakspengar och öva plus och minus med Loppan där utanför. Jag hör plasket från poolen, hysteriska barnskratt och kramar. Ja, kramar låter, visste du det? På något sätt låter de alltid; väldigt vackert.

Jag tänker på hur viktigt det är för barn att ty sig till och känna trygghet med andra vuxna i sin närhet. Som förälder är man tveklöst viktigast, men att komplettera trygghetsnätet känns väsentligt. Barnen får nog lite bättre förståelse för att de är en del av en helhet och att samhällets strukturer sträcker sig längre än till den närmsta familjekonstellationen. Det finns andra som ställer krav, och det existerar andra regelverk än det egna.

Familjerna verkar bli allt mindre; pliktkänslan är stor, och ambitionen att själv manövrera livets ibland svårstyrda familjeskuta blir ofta omänskligt stor. Jag tror att vi moderna människor egentligen är större flockdjur än vi vill inse. Vi borde be om hjälp mer, och ge mer hjälp. Vi borde kanske skrapa av ett par meter på höjden av de familjemurar vi bygger, ge avkall på integriteten för att få större skyddsnät. Ta hand om varandra liksom.

Visst är jag medveten om att jag historiskt sett tänker bakåt nu, men jag vill tro att jag också tänker framåt. Till viss del i alla fall. I skrivande stund kan jag inte alls förankra tankarna i någon vettig och genomförbar samhällsplan, men det spelar ingen roll. Det är i drömmarna som framtiden skapas.





Andra bloggar om: gemenskap, samhällsstrukturer, ensamhet, familj, barn, skyddsnät, livet, vardag