Den senaste tiden har jag funderat en del på Gud och kyrkan. Både makens och mitt äktenskap samt barnens liv har fått Guds välsignelse – egentligen mest för gammal traditions skull. Och för att barnen inte ska behöva döpa sig vid fjorton års ålder; om de väljer att lära sig mer om kristendomen genom att konfirmera sig.
Eller? Fanns det andra anledningar?
Det kommer en krass tanke krypande; den att religion bara skapar krig och osämja, men framför allt att den är en sköld att fegt gömma sig bakom när livet blåser. Uttrycket "Shit happens" kan kanske lätt undgås genom att man sätter sig en stund i kyrkbänken för att tända ett ljus och söka mening. Vad är det för tröst Gud kan ge som vi inte kan ge eller söka hos varandra? Religion för uppenbart människor samman, men skapar sannolikt även ensammare människor. Jag tror man riskerar att tappa inre kraft när man på ett vis lägger sitt öde i någon annans händer.
Människans tro gör henne lycklig? Jo tack, låt alla bli saliga på sitt sätt, men jag menar att det borde vara viktigare att söka egen, inre kraft att stå emot livets motvind med.
Psykologen M Scott Peck skrev:
"Once you realize that life is difficult, life is no longer difficult".
Livet är tufft, och mänskligheten drabbas av katastrofer, olyckor, sorg och ondska. Det gäller att hitta kraft i tillvaron och verktyg att bearbeta svårigheterna med. En del finner Gud, men jag tror att jag istället vill söka inåt.
Och att själen lämnar kroppen för ett annat, himmelskt liv tror jag inte på längre. Därför känns det förbaskat viktigt att göra sitt allra yttersta för att ta kontroll över sitt liv så pass att njutningen av de dagar man får blir optimal. Detta är också mitt sätt att konfrontera döden, mitt nya sätt att se på döden.
Idag känner jag att skutan läcker. Jag har kommit ur kurs och har med tankarna åstadkommit sprickor och hål i skrovet. Det läcker in vatten, och jag vet inte om jag ska börja ösa eller bara se på tills fanskapet sjunker.
Oavsett om du har kanon eller öskar, är du varmt välkommen att bidra med en kommentar.
Andra bloggar om: Gud, religion, tradition, tvivel, inre kraft, tro
11 kommentarer:
Att söka inåt och fokusera på det liv vi har här och nu, där vi är. Så ser min strategi ut och det ger en sannare tillvaro tänker jag. Ett liv där den medvetna närvaron blir en röd tråd som är både skör och skön att balansera på.
Men sedan kan jag ändå förlika mig med tanken på en kyrka, en religion som skapar ett ramverk till tron, om dogmer och trossatser kan hållas utanför. Om nytänkande och anpassning till nya tider och moralbegrepp ingår.
Vi gifte oss också i kyrkan, mest av allt för att det sakrala rummet var den inramning vi ville ha. Kidsen är alla döpta, men ingen är konfirmerad. Och jag kan fortfarande när jag stiger in i "vår" gotländska kyrka känna allvaret i den stunden för 22 år sedan. Och innebörden av det allvaret vet ju bara vi, vilket räcker långt!
Lite filosofi en tidig lördagmorgon är ju fö aldrig fel:)
Vi gifte oss borgligt och våra barn är inte döpta. Jag är övertygad om att vi fått Guds välsignelse ändå.
Jag tror på Gud men kan inte påstå att det gör mig till en lyckligare människa. Jag har det i mig bara. Det är för mig omöjligt att inte tro. Men periodvis jobbar jag inte alls på min relation till Gud.
Han tror på mig, tänker jag och det borde jag upprepa för mig själv lite oftare.
Jag har varken kanon eller öskar. Däremot plaskar jag någon gång i liknande vatten.
Jag har inte mycket till övers för kyrkans agerande i stort. Kyrkan har gjort så mycket ont för flera av mina vänners kärlek. Berövat dem arbete, frid och trygghet genom att fördöma.
En av mina vänners vänner var tvungen att gå ifrån sin man som misshandlade henne. -Och lämna barnen kvar för att det var utsiktslöst att "vinna kampen".
Mannen är präst som predikar och föreläser om moral och etik för sina konfirmander.
Det som komplicerar min syn på kyrkan är att de uppbådar ett mycket större frivilligarrangemang att till exempel arrangera scoutläger och fritidsgård fredagkvällar. Varför kan inte vi andra göra detsamma? Kyrkan gör i detta ett bättre jobb än det samhälle som vi röstat fram och är del av.
Vad gäller Gud ser jag henne som en möjlighet men inte nödvändigtvis en sanning. Det finns absolut något bortom det vi förstår, men jag vet inte om bibelns bild som är sannast. Eller om det finns en sannare bild i en annan religion.
Ovisshet att leva i.
Är totalt vilse för tillfället. När systemet drog i nödbromsen blev det så mycket som påverkades, tidigare funderade jag nästan aldrig på dessa frågorna. Just nu lyssnar jag inåt, försöker hitta balansen och tro på mig själv. Det är jag som styr mitt liv, inte någon i nattsärk. Visst tror jag att det finns energiflöden kring oss men inte någon allsmäktig gud.
Ett boktips för att göra frågan ännu klurigare är: Många liv, många mästare av Brian Weiss .
Jag tror inte du behöver välja. Mellan att finna lyckan inombords eller, om du vill, lämna en smula i händerna på någon annan. Det finns inget motsatsförhållande. Jag har funderat mycket kring min tro, varit inne på buddhismen under en period eftersom den religionen just handlar om att söka inom sig själv. Just nu är jag i skedet att jag lämnar det öppet. Jag skulle aldrig säga att jag är ateist, men jag bekänner mig för tillfället inte till någon särskild tro heller. Om du tappar fotfästet en stund gör det ju egentligen inte så mycket. Det finns en mening med det tror jag. Ibland måste själen få fara omkring lite oroligt därinuti för att vi ska få möjlighet att landa igen, Kanske till och med på en plats inom oss själva som är lite bättre.
Jag har gift mig borgerligt båda gångerna. Ett barn av tre är döpt. Det beror mest på att tvillingarna har en annan pappa, som i det närmaste är ateist. Dottern har en katolsk farmor och för henne var det nog viktigt att dottern döptes. Tror jag. Hon skulle aldrig säga det rakt ut, men jag tror att hon drog en suck av lättnad när vi planerade dopet.
När jag förlorade min första dotter i femte månaden, ville vi inte ha begravning. Hon ligger i Minneslunden. Det var 11 år sedan det hände och för några dagar sedan var jag faktiskt där för första gången. Vid Minneslunden, alltså. Det kändes bra. Väldigt bra. Bättre än vad jag nånsin hade trott att det skulle göra.
Själv är jag döpt. Gick ut kyrkan när mina två förstfödda var riktigt små. Ångrade mig sen och gick med nåt år senare.
Som du ser: mina tankar kring kyrkan och religionen är väldigt flackande. Jag vet inte vad jag tror eller inte tror...
Jag tror inte på gud. Och jag är inte ateist. Jag är likgiltig resonemanget. Jag tror inte på ett bättre liv efter detta. Jag tror att detta är det liv vi har och vi måste finna glädje och livskvalitet i det. I nuet. Jag tror inte att någon annan överjordiskhet vakar över mig, dömer eller älskar. Jag tror att jag måste hitta styrkan i mig själv. Att min familj måste hitta styrkan, glädjen, livet i oss och varandra. I varandras ögon och famnar. Jag tror ändå (och här kan jag inte förklara längre, här förblir allt ologiskt, men kanske min egen religion), jag tror att mina nära döda ändå finns där omkring mig. Med mig och i mig. Ser mig och vakar över mig. Jag kan trots oviljan till en gud gå in i en kyrka för att finna ro. Tända ett ljus och samla tankarna. Tänka på min lilla farmor. Hon den kloka som jag önskar att jag hade lärt känna så mycket bättre, eftersom vi utseendemässigt är två kopior av varandra.
Och brainflakes; typiskt dig att smyga in ett "hon". *skrattar*
Jag tycker inte heller att det finns ett motsatsförhållande i att söka inåt och tro på något större. Tro i sig är ju så väldigt flytande, så abstrakt och personligt - och alltigenom positivt, tycker jag. Tro alltså. Det är när samlande regelverk skapas, när människor ska skockas samman och ledas in i samma fålla, som faran väntar - då vi lämnar över bestämmandet om rätt och fel till andra. Religion är på många sätt negativt för mig, cementerat och lätt att utnyttja för dem som är starka och beräknande. Tro, däremot, är mycket friare och kan bara definieras av den som bär på den. Tro på godhet, tro på kärleken, tro på dig själv, på din familj, på en gud eller flera, det är samma sak men i olika former. Ett sätt att finna styrka och tröst. Resultatet är det viktiga, inte tillvägagångssättet.
Men jag beundrar KG Hammar, det gör jag. Skulle alla kyrkans representanter varit som han hade religion kunnat vara precis den instans av godhet, stöd och kärlek som den utger sig för att vara men aldrig klarat av.
Jag tror på godhet. Punkt. Tror jag.
På allas inre kraft och möjligheter. Sen kan man kalla det religon eller inte.
Har inget öskar, ingen kanon heller. Tror gör jag både gott och ibland ont. Därför är jag? Men kanske inte troende, i ordets uttjatade bemärkning...
Att tända ett ljus i en kyrka kan hända att jag gör. Men jag söker inte upp kyrkan själv. Däremot ramlar jag in, av intresse för byggnaden, oftast. Och för att det är ett tyst hus. Som finns där att besöka, kliva rakt in i.
Vet inte om detta gav ngn klarhet i vad min egen tro är alls. Jag vet nog inte det själv heller.
"Jag skulle vilja våga tro..."
Jag tror inte på gud. Har svårt att närma mig organiserad religion utan att känna mig obekväm och utsatt. Skulle kunna grubbla länge på vad det beror på. Men jag känner inget stort behov, varken av religionen eller av grubblerierna.
Andlighet är något annat, och tron på mänskligheten och dess förmåga att välja det goda.
Skicka en kommentar