Att vanka av och an i väntan på en vän man aldrig träffat, men ändå anser sig känna så väl. Att få ett ansikte till alla ord och en röst att uppleva.
Så kom hon, med sin go'a familj – hon hittade hit på riktigt. Vi njöt av varandra, sommaren och en varmrökt lax. Vi pimplade så klart styrkt fläder, slösade med orden och dök mellan samtalsämnen – som hade vi aldrig gjort annat, som var vi skapade enkom för detta ändamål. Jag fick en klar och hel bild av henne och direkt bekräftat att jag uppskattar så mycket mer av henne än bara hennes välskrivna ord. Skratt ekade i den fotogenupplysta, ljumma natten, som dröjde oss kvar utomhus, och vi log åt den i vårt fall felaktiga tesen att ett bloggmöte i riktiga livet kan gå i princip hur som helst. På det hela taget var det för oss superlativernas dag. Ett stort och viktigt möte, en annorlunda dag, och en alldeles fantastisk sådan.
Fina Rana.
Fina, förunderliga bloggosfär.
Andra bloggar om: när bloggare träffas på riktigt
4 kommentarer:
Åhhh, förundrat andas jag ut... och in... och med inandningen kommer en aningens aning av avundsjuka. Jag skulle vilja ha suttit där i den ljumma kvällen och överhört era samtal.
Två av mina tre "must-read"-bloggerskor i samma rum, det är nästan för bra för att vara sant.
Och jag är inte ett dugg förvånad över att ni fann varann direkt. Ni är båda svala och samtidigt heta, engagerade men med förmågan att hålla nödvändig distans, verbala men precisa, komplexa människor som ändå bjuder på vardagens enkelhet.
Nu är det bäst jag hejdar mig innan jag brister ut i en kärleksförklaring.
Det är förunderligt och fantastiskt hur vänskap kan uppstå! Vad roligt att ni fick en så mysig kväll! Kram till er båda!
Åh vad härligt. Håller med Zäta om att du och Rana känns lika, på samma våglängd på något sätt.
Modigt tycker jag det är också, att träffas så.
Åh, du.
Och vilken triumf. "Ska vi våga?"
Vi vågade. Och vi vann. Ljuvlig lax, ljuvliga ord, ljuvliga Anna.
/Rana
Skicka en kommentar