3 september 2008

En annan mamma

Det är morgon och jag flätar Loppans hår medan hon borstar tänderna. (Hon brukar borsta en stund själv innan någon vuxen "avslutar".) Så börjar hon städa handfatet med tandborsten; närmre avloppet än lämpligt, upp på kranen, i kranmynningen och runt tvålpumpen. Jag ber henne sluta, men hon vägrar lyssna – hon tittar inte ens på mig. Vid tredje tillsägelsen blir jag arg och drar tandborsten ur handen på henne, och därmed också säkringen från handgranaten. Hon skakar sig i protest ur mitt flät-grepp och skriker i högan sky. Jag går därifrån, precis lika arg som hon, med uppmaningen om att hon i alla fall kan ta på sig de framlagda kläderna. Hon vägrar detta också, gallskriker, och klockan går.

Tick tack morgonstress.
Tick tack, tålamod.

Tandborstningen ska ändå genomföras, tänker jag envist, men Loppan stänger munnen, vägrar helt.

Jag kan i efterhand hitta minst tre alternativa och bättre lösningar än den jag sedan valde – att dra ut henne på hallmattan med tandkrämsskum i munnen. Vid det laget är jag så arg att jag måste gå därifrån, för att inte göra något oönskat. Jag går in i ett annat rum, sätter mig på en annan matta, släpper ut en annan mamma ur lungorna och önskar mig till en annan plats.

Den där andra mamman är så dålig, så lynnig och alldeles för temperamentsfull för att få kallas mamma. Hon är alltför explosiv och svartsynt. Jag skakar henne av mig, lite i taget, gör mig liten på golvet med benen uppdragna intill kroppen. Skäms, svettas och vill gråta.

Så kommer Lillebror, som uppenbarligen fått sin beskärda del av skriken när han råkat komma för nära Loppans eldar. Han grimaserar och hulkar tyst, sätter sig intill mig. Vi tröstar varandra, medan maken med egna och andra krafter tar hand om Loppan.

En ganska vanlig morgon, en ganska vanlig mamma och en helt normal sexåring.

Andra bloggar om: , , , , ,

9 kommentarer:

Var dags glimtarn sa...

Våra mornar idag var helt olika. Idag that is. Och det är väl det man få lägga på minnet. Imorgon är en annan morgon.

Kram och jag tror du är en toppenmorsa. Alla blir ibland skitsura drakhonor, alla har gränser. Det lär sig barnen ju på så sätt av oss och sätter sen sina egna.

smultron sa...

Ett inlägg som talar direkt till mig!

Ibland är det som om jag vägrar att vara vuxen. Jag blir obstinat och oresonlig och arg och späder snarare på konflikten än tar kommando över situationen. Sen ger jag mig underkänt men tänker att det är mänskligt också...

Willewira sa...

I det mammadiket, det dåliga, hamnar jag både nu och då.
Som tur är så tittar jag till det bättre diket också emellanåt.

Huvudsaken är ju att vi kan säga förlåt till varandra och gå vidare. Barnen ska ju lära sig det också...

Vi är ju bara människor...

En stor kram!
Willewira

RANA sa...

Åh, min vän. Min fina, fina vän.

Jag veeeeeeeeeet. Trots pluttiga barnpratsinlägg från mig på sistone, så veeeeet jag - särskilt om det där om svartsynt lynnighet.

Vill ta flyget NU, komma ner och hålla om dig och påminna dig om hur underbar du är.

Rana

Yogamamma sa...

Ja, det är livet. Vi har alla delar inom oss. Den som orkar. Den som inte orkar. För mig är det viktigt att mitt dåliga tålamod inte går ut över mitt barn eftersom det inte är hennes fel. Men det är lätt att säga, svårt att praktisera. Och vi får vara mänskliga. Så är det bara.

Zäta sa...

När jag blir så där oresonligt arg (Det värsta är att jag ibland nästan tycker det kan vara skönt att bli det, på nåt läskigt undermedvetet barnsligt vis.) brukar jag försöka påminna mig själv:
"Jag är den vuxne, jag är den vuxne, jag är den vuxne."
Det hjälper... ibland.

För övrigt använder jag nog mycket ord. Hade det varit lilla Svalan som gjort rent handfatet med tandborsten hade jag förklarat att hon får Guldgossens, mitt och Förundersökningsledaren spott på tandborsten och att hon nog inte vill ha det i munnen, och då hade hon slutat för så´n är hon.
Men en massa ord är inte alltid bästa lösningen. Ibland behövs mer handgripligt ingripande. Det är ju också tyvärr så att trotsbarnen måste ha sandsäcken i form av mamma och pappa att köra huvudet i gång på gång. Det är helt enkelt en ofrånkomlig fas i utvecklingen.

Allt det här vet du. Du behöver bara hitta sandsäcken i dej och låta Loppan träna.

Maria sa...

Oj oj oj vad jag kände igen mig. Har bett om en lobotomi men läkaren bara skakade på huvudet. Föräldraskapet är verkligen inte lätt och ibland vill man bara fly från det. Livet var så lätt innan barnen. Detta är andra dagen som det ryker ur mina öron.
En mening som fastnade i mitt huvud från det fantastiska programmet som du tipsade om är att föräldrar kan inte vara pedagogiska eftersom de har känslor för sina barn. Älskar man någon finns även hatet där hand i hand.

Sara sa...

Å vad härligt (förlåt!) att läsa om tålmod som tryter. Det är så skönt att känna igen sig.

Och vilka många igenkännande kommentarer. Ensam är jag alltså inte, om att fövandlas till mammamonstret titt som tätt. Det var så många kloka ord här att jag måste skriva ner några!

Kram!

Tjockalocka sa...

Ja visst. Så där har vi det flera gånger på en morgon ibland. Jag skäms också, men ibland tror jag att barnen faktiskt behöver just det motståndet också då och då, inte bara det verbala, lirkande, avledande. Utan just det svartsynta, arga.