Att jag musikaliskt till stor del är kvar i sextio- och sjuttiotalet är nog ingen nyhet för dem som känner mig. Jag gick liksom aldrig vidare.
När min fäbless för The Everly Brothers inleddes i min ungdoms dagar (som om det vore under Krita eller Jura...), upptäckte jag andra stämmans värld. Fäblessen övergick i frenesi, och jag frälstes så klart av brödernas ständiga stämsång. De lärde mig tongångar och hela harmonier, eftersom de oftast sjöng tvåstämmigt även i verserna – inte bara som brukligt i refrängerna. Ibland kunde man inte ens urskilja dem – de lät som i symbios med varandra.
Du bör nog lyssna på stämmorna medan du läser. Annars kan du inte rimligen förstå min ... överdrivna passion.
Och herrejävlar vad jag sjöng. Jag stämsjöng till det mesta; lillasyster och jag blev sångmässigt som ler och långhalm. Hon gärna på första, och jag på andra stämman. Så klart. Men någonstans sade hon ifrån, hon ville inte mer. Jag tror det var när jag plockade ut andrastämman på Hemglass-bilen...
Sviterna efter denna period lever jag fortfarande med, så hör du mig ta sekundär ton på opassande ställen, så känner du i alla fall till min sjukdomsbild.
Och Syss, om du läser detta; säg att du förlåter mig!
Du arma själ, som inte sett till att njuta av Don och Phil Everly tidigare, får här ett par förkovringslänkar:
Take a message to Mary – den första Everly-låten jag lärde mig stämman på, utantill.
On the wings of a nightingale – när det gått några år. (skriven av Paul McCartney)
Bye bye love – det rycker i knäskålarna.
Let it be me – ett bidrag som på blondin-Bagges begäran förmodligen hade åkt ur Idol för bristande scennärvaro. Och förresten: var inte fansen mer tillgivna på sextiotalet?
6 kommentarer:
Min man vill att jag ska köra en andrastämma när vi sjunger till hans gitarrspel. Nu är jag inte en fena på det, men jag gör det ibland. Vissa verkar bara ha det i sig. Min mamma och mitt X gör det hela tiden, hur lätt som helst.
Till Hemglassbilen!!! Det är ju underbart!!! Helt klart värt en scen i vilken svensk barn- och ungdomsfilm som helst :D
Anna, du är ju underbar!! Andrastämman till hemglasslåten... tror jag skulle sätta gränsen där jag också. ;)
The everly brothers har jag inte hört innan. Däremot så lyssnade jag på the Osmond brothers och då särskilt brorsan Donny (!!!!).
Som 9-10 åring låg jag i min säng och drömde om att få gifta mig med honom...
Hå hå ja ja!! Tack och lov blev det inget med det. Jag tackade nej... ;)
Såklart att det ska va stämsång. Det händer liksom något extra, nästan magiskt när man sjunger stämmor. Det blir mer än bara en stämma plus en stämma, en röst plus en röst. Klangen i ackordet tillkommer och skapar harmonier och ibland sköna dissharmonier som gör lyssnandet skönt för örat!
Jag kan inte ens säga att jag har en stämma, men våra barn är ju som dig och din syrra, ha ha, underbart :)
Klart du är förlåten. Det var ju allt som allt rätt roligt! Jag vet inte hur många timmar vi spenderade i badrummet, just för att där var bäst akustik. Idag vet jag tyvärr att jag inte sjunger så bra som jag trodde på den tiden....men du är fortfarande lika säker på dina ters-stämmor! Puss!
Det var riktig skönsång. Jag är också förtjust i 50-60-talsmusik. Men mer Frank Sinatra och liknande, lite cocktailmusik sådär. Evelrly brothers (det lät allt som en sister också) lät lite lätt religiösa.
Svårt men roligt med andrastämmor.
Skicka en kommentar