1 oktober 2008

Ett minne

Jag rensade en stund bland gamla foton igår kväll. Digitalkamerans intåg har både för- och nackdelar, det är vi sannolikt överens om.

Så hittade jag denna, och började nästan gråta.
För att vattnet under broarna rinner så förbaskat snabbt.
För att hon min förstfödda ofta känns så onåbar nuförtiden.
För att minnena är så många och inte riktigt får plats.


Sommaren 2005

6 kommentarer:

Sara sa...

Jag känner det jag med, det där vattnet som forsar fram under broarna. Det är skrämmande. Det skrämmer mig. Samtidigt som jag förstår att det alltid har varit så, även innan jag fick barn. Men då gjorde det ju inget!

smultron sa...

Åh, så fin! Jag kan riktigt känna hur det känns att sitta i en hink :)

Anonym sa...

Underbar bild och underbara och skrämmande minnen. Underbara för att de var och skrämmande för att de aldrig kommer tillbaka. Herregud nu börjar jag också grina. För många kort och minnen själv.

RANA sa...

Åh, smulan. Vacker bild, vackra ord.

Ja, jag vet, jag är en analfabet. Jag kallar henne bara SURRABUTT på bloggen, så det sitter inte så bergfast som du kanske tror (trodde). Men det ska vara två RR. *hej och hå*

KRAM, R

Anna sa...

Vilken vacker bild!

Solrosfrö sa...

Hej! Jag har länge tänkt kika in hos dig och nu gjorde jag äntligen det. Ville lämna ett avtryck och samtidigt säga att jag gillar din blogg :)