Lillebror bökade och gnällde sig igenom vargtimmarna, och vaknade med feber. Sömndrucken trodde jag att hans bökande i mörkret mellan mig och maken skulle resultera i säsongens första spya, men mitt felaktiga antagande resulterade bara i att jag låg klarvaken, spänd som en fiolsträng.
Efter en sådan natt känner jag mig som ett russin, solen lyser för starkt och världen är för stor. Det lättar dock när jag får ansiktsmåla Loppan inför ett maskeradkalas samt korva ner mig i soffan tillsammans med Lillebror och hans aldrig sinande passion för Blixten McQueen.
Barnen tar alltid ner mig på jorden.
2 kommentarer:
Åh, jag kände när vi diskuterade handhygien odyl att kanske hade jag här en like...
Under otaliga nätter har jag legat och "väntat" på små barn som ska börja kräkas. Och jag har aldrig fattat hur pappan kunnat ligga och sova medan jag bara väntat på kaskaderna.
Skönt att oron förbyttes i mys, hoppas febern ger sig:)
Vinterkräksjukan vik hädan! Handspriten är min bästa vän.
Tur att det var falskt alarm den här gången.
Skicka en kommentar