Jag läser en intervju med Lena Endre. Genom orden ser jag hennes hårsvall, hör hennes snabba samtalstakt och lyssnar till de poetiska formuleringarna. Allt går igenom intervjun och når mig där jag sitter på trekvart på en köksstol bredvid kaffekoppen. Hon pratar med ett gott mått självdistans om Österlen (så klart), om Bergman, om egen kraft, andlighet och om att skådespeleriet är något av det ärligaste man kan syssla med. Att man måste gräva i sitt inre efter känslor att spela ut. Aldrig förställa sig.
Och så spiller jag kaffe på Endre. Fina mjölkblandade kaffedroppar över hennes vackert naturliga ansikte. Nej, inte kaffe på Lena!
En stressig och flängig dag i ösregn, som denna, skulle jag nog gärna varit någon annan för en stund.
När jag blir stor ska jag bli som Lena Endre.
10 kommentarer:
Hudfläng mig gärna, men kan hon inte ibland spela lite väl mycket på den där smått neurotiska skådisimagen? När du blir stor, kan du inte bli fru Jensen d.ä då? Det skulle jag gilla, så kunde vi dejta på OV...
Absolut ska jag bli den där äldre Fru Jensen. Så blir det ju alltid, även om jag när jag var liten ville bli både prinsessa och doktor...
Ibland är det bara skönt att slippa undan sig själv för en stund. :o)
Överspel? Jag vet inte, jag tror faktiskt jag är mest förtjust i personen Endre än skådespelerskan Endre.
Och framtida dejter på OV ser jag fram emot. Utan undanflykter!
Trevlig blogg! Här fanns mycket kul att läsa!
Kan hålla med Peace in mind om att LE ibland verkar lite väl svår och otillgänglig. Min favorit bland svenska skådisar är tveklöst Gösta Ekman...
Tack för kul läsning!
/Monica
Jag lyckades sitta bredvid Endre på ett fick för ca 7 år sedan, drygt. Lilla H var pytteliten och hon log mot Endre. Vi började prata och jag blev småkär i henne som person. No doubt uber go och enkel liksom, på ett varmt sätt. Sen fick hon sällskap och lilla H försökte gång på gång flirta upp henne igen. Hon lyckades tillslut :)
Hon är väldigt vacker också Endre.
Jag har läst att hon som gravid, envisades med att fortsätta spela, kväll efter kväll. Och spydde bakom ridån i utplacerade hinkar, mellan scenerna, tills hon insåg att det inte gick längre!
Hon både fängslar mig och kan irritera mig en smula. Det är något med skådespelare, bara. Det som gör dom fantastiska kan också vara too much...
Nej, jag tycker inte som du. Hon verkar ju så nervig. När hon blir gammal kommer hennes röda och blå blodkärl rita spindelvävsmönster på insidan av närborrarna.
Men ha en skön helg med nya kaffedroppar, som förhoppningsvis stannar i koppen tills de behagar glida ner där de hör hemma.
Jag är glad att du är glad, men var inte för glad för jag vet inte om jag är helt nöjd med färgen egentligen. Dessutom var pärlorna rätt små. Men 70-talsröd är tydligen ingen "innefärg" i pärlvärlden så det har varit svårhittat.
Jag kommer nog få göra en Kajsa Warg.
Men känn ingen oro och tappa inte modet. Du kommer få se resultatet kortledes innan du behöver bestämma dig för köp eller inte. Och det dröjer nog en eller två månader till.
Nu skrev du om tre saker som jag är mycket förtjust i:
Endre
Kaffe
Anna
I omvänd ordning.
/R
Håller nog med smultron. Endre gör mig en smula nervös. Det är något med Känslor och Känslighet. Men vid närmare eftertanke kanske det är hennes roller jag tänker på, snarare än henne själv.
Skicka en kommentar