11 december 2008

Bokstavs- och julstress

Man måste bara älska Kallifatides. Han sammanfattar livet så enkelt, vackert och självklart att jag tror han fötts med all denna insikt. Jag hämtar mina neongröna post it-lappar, sätter dem intill varje klokskap och påminner mig själv att skriva ner dem innan boken ska återlämnas till biblioteket. För jag tror inte jag klarar mig utan dem.

Jag satt och läste vad jag skrev vid denna tiden för ett år sedan, och som vanligt undrar jag vem som skrivit alla de där orden. Inte kan det väl vara jag? Bloggandets smekmånad har tagit slut, och jag har numera svårare att hitta vettiga uppslag och längre väg till rätt ord. Har jag tömt ut mitt skrivbehov redan, eller har jag bara blivit för pretentiös? Det där får jag nog tänka på över julen.

Beredningen av mina julbidrag Brantevikssill, whiskygravad lax med rosépeppar, hasselnötsbröd, julbulgur med het dressing, Rocky Road-godis och Rosendahls saffran- och apelsinkaka tids-trängs med de sista julklappsinköpen och de böcker jag typiskt nog reserverat och nu också lånat hem.

Alltsammans reder sig så klart, men den försinkande dubbelförkylningen hade jag inte kalkylerat med, även om jag äntligen skakar av mig de sista bacillerna i skrivande stund. Baciller för resten; snarare slem och snor. Men det ser visst inte lika fint ut i text.

Nu har jag värmt upp. Nu lägger jag mig i julens startgropar. Julförberedelser, lussetåg på dagis, granpyntkartongen, svettiga människor i ringlade butiksköer – nu kommer jag!

3 kommentarer:

Helena L sa...

Oundvikligen hamnar man i bloggkris då och då. Det känns som att man skrivit om allt, jag vet precis hur det är. Men det går i vågor.
Jag har också funderat på detta vad man egentligen skriver om, du undrar om du blivit för pretentiös. För min del har detta också skiftat, i vissa stunder stora tankar och i vissa lika ointressanta dagboksanteckningar som tusentals har på sina bloggar. Jag tror att man måste hitta ett mellanting, eller i alla fall något som är alldeles ens eget. För sin egen skull. Det kan ta tid och det kan framför allt skifta. Hur privat vill man bli? Hur trivial? Hur många stora/intressanta tankar har man egentligen? Frekvens kontra innehåll?
Beroende på vilka bloggar man själv läser och följer, ändras också innehållet i ens egen blogg. Så upplever jag det i alla fall. Man inspireras ju av bloggtexter lika väl som av böcker, film, musik och livet självt.
Man ska nog inte sätta pressen på sig att alltid försöka skriva tänkvärt, även om man inte heller bör släppa igenom vad som helst. Tycker jag.
För vad det nu är värt, så är dina texter bland dem jag läser med absolut störst intresse, jag kollar dagligen om det kommit något nytt.
Så sluta inte.
Men skriv bara när du själv vill och har något att säga. Annars blir du inte nöjd själv.
Och fortsätt, oavsett innehåll, med din stilistik - vacker och fyndig text är alltid läsvärd!

Peace in mind sa...

Kris och utveckling tänker jag...I det skrivna ordet syns ens resa så tydligt, tydligare än man alltid vill. Jag önskar mig en fortsättning på dina kloka ord, och hoppas att du känner och får tid för det!

Men, matthet känner jag inför alla förberedelserna, massor av goda saker. Ska försöka omvandla det matta till inspiration nu:)

Tjockalocka sa...

Å, Rocky Road - förmodligen det enda julgodis man behöver!

Tack för din kommentar hos KaosAnna om bröstjobb. Jag håller helt med dig, vi har nog liknande tuttsituation du och jag, men jag skulle heller aldrig ge efter för idealet, dessa två kroppsdelar som faktiskt ändå fungerar utmärkt och dessutom närt två barn.