Klockan är fem, och jag sitter i kökslampans sken och läser lokaltidningens recension av en Marianne Höök-antologi. Ännu ett tusental bokstäver jag vill ta mig an. Alla dessa bokstäver. Med ena örat lyssnar jag på pastavattnet och med det andra på två harmoniska ungar. De har rosor på kinderna, fnissar, sitter på huk, nära, nära. Syskonkärleken är annars relativt ovanlig vid denna tid på dagen.
Så tänker jag att livet ibland ger mig så koncentrerade småstunder av total balans. Eller; jag vill hellre skriva att det är jag som väljer att se dem. Då, mitt i stunden, finns inget övrigt att göra än att titta rakt fram och se till att det inre leendet sprider sig utåt.
4 kommentarer:
De där små mikroandetagen i livet lever man väldigt bra på. Visst:)
Fantastiskt!
Så mysigt det lät! Det gäller bara att stanna upp ibland, mitt i vardagen och se sig omkring. Det borde man göra oftare för man mår verkligen bra av att njuta av det lilla.
Magi!
Skicka en kommentar