20 januari 2009

Ett till synes ändlöst pärlband av trots

Den rivna parmesanen till pastan tog slut.
Därför även Lillebror.

5 kommentarer:

Tjockalocka sa...

Å ja. Känner igen det. Så väl.

Sara sa...

Känner också igen det.

Anonym sa...

Det kan man nästan förstå.

Var dags glimtarn sa...

Liksom Zäta, det kan man nästan förstå ;)

Snart sitter jag där igen. Med trotsen. Just nu ser jag nästan fram emot det. Fast bebistiden är ljuv.

Kajsa sa...

Jamen det där förstår man ju - vad är väl en pasta utan parmesan? ;-)