15 januari 2009

Nämen!?

Som i ett neutralt nafs läste jag ut Bodil Malmstens "Sista boken från Finistère". Under sista tredjedelen hade jag mer fokus på blåbärsfärgens väg genom sprickorna i mina nariga fingrar (efter kvällens muffinsbak) än på orden mellan pärmarna.

Det är en populär biblioteksbok med många läsare på kö. Därav endast två veckors lånetid. Därav min läshastighet. Jag lämnar den ifrån mig utan att ha blivit berörd denna gång. Den föll aningen platt: Hennes glöd, ilska och passion fattas mig.

Kanske läste jag den för fort eller slarvigt?
Attans också, i så fall.

6 kommentarer:

smultron sa...

Läser Bodil Malmstens Nästa som rör mig. Den började jag på för flera år sen men tappade intresset efter ett par sidor. Nu gillar jag den. Läste hennes dikter "i min ungdom" men efter boken "Den dagen kastanjerna slår ut..." tröttnade jag.
Men ofta handlar allt om tajming för mig.

Kvinna i grönt tyckte jag om!

Annica sa...

Så där kändes jag med filmen Mamma Mia som alla bara älskar. Mig gav den ingenting.

a n k i e f o n t ä n sa...

Känner faktiskt igen det där beträffande just Bodil Malmsten. Ibland är hon större än sig själv på nåt sätt. Jag älskade den första "priset på vatten..."

Peace in mind sa...

Jag har den på lut nu, ska bli intressant att se om jag tycker lika. Och jag kommer garanterat att läsa låååångsamt.

Var dags glimtarn sa...

Jag älskar Bodil. Men har inte läst denna ännu. Så tror jag ditt omdöme säkert är rätt och så känner jag att nä. Då läser jag inte den. Kärleken för bestå.

Var dags glimtarn sa...

FÄR bestå. Jag är så slarvig.