11 januari 2009

År 2009 i världen

Jag går här och klagar över partiell oordning i hemmet, suckar över virvlande dammråttor och mumlar om min inbillade tidsfattigdom. Och närvaron av småfinnar på hakan har väl sällan varit mer irriterande.

Så sätter jag mig med Sydsvenskan vid matbordet och läser detta. Ser de fruktansvärda bilderna, läser med skräck och ifrågasätter vilket århundrade vi lever i. Reportaget (och se för sjutton inte bildspelet om du är extra känslig) ställer mig i en skev vågskål där jag har svårt att hålla balansen. Kanske vore det bäst om vi alla föll ur, så att alla och envar fick en rättvis chans att krypa upp och lägga sig i rätt skål?

För övrigt verkar våra barn inte ha kommit tillrätta.
Eller så är det jag som bör putsa glasögonen.
Jag vet inte vilket som är värst; att jag skriver om det eller att jag har smutsiga glasögon.

Så tänkte jag blogga om de himmelska parmesanfärsbiffarna vi avnjöt igår kväll, men orden blev för många. Det faktum att jag vill mat- och brödblogga i tid och otid bör du dock se som ett ypperligt exempel på min för närvarande goda mentala hälsa.

Jag njuter av att laga mat och baka, alltså är jag!

5 kommentarer:

Sara sa...

Åh, så sant, Anna! Matlagningslust, och även läslust, är precis samma mätare på mig: mätarna som säger att livet är helt ok. Skönt för dig. Grattis! Njut! Tyvärr kan jag inte säga detsamma.
Kram

smultron sa...

Jag skummade hastigt igenom texten (länken) och kände hur magen drog ihop sig. Världen är vansinnig.

Njut av att du är!

Sara sa...

Så är jag med. Vill laga mat och baka när jag mår bra. Låter mig inspireras och får saker gjorda. Det är härligt!

Zäta sa...

Jag har läst om massakerna på albinos tidigare, men hade glömt (förträngt) det.
Det är inte klokt. Bara att vara albino i Afrika är ju ett lidande i sig med den brännande solen och stora risker för cancer.
Och så dessutom behöva frukta för sitt liv för att inskränkta människor lurar i andra att en albinoarm kan skydda dig mot cancer.

Tänk att leva med den fruktan. Hur kan man få en fungerande vardag då?

Nej, det är nog bättre att baka sitt bröd och slippa tänka på andras lidande.

Eller göra som du Jensen, både och!
Klara man den balansen är man värd mer än en eloge!

jenny sa...

Fruktansvärt. Mänsklig grymhet övergår allt förstånd. *sorgsen*

***

(Men du, kan du inte skriva lite om parmesanfärsbiffarna ändå? Jag blir hungrig av blotta namnet...)