Feber och Sonja

Feberdrömmarna. Om och om igen.
Som gummidjur upp ur hålen på ett tivoli.
Jag slår ner dem med hammaren för att samla poäng, en efter en.
Likväl kommer de upp igen. Och igen.

Svettningarna. Betyder de utrensande tillfrisknande eller ny febertopp?
Jag vet inte längre.

På kvällen uppbringar jag äntligen tillräckligt med kraft och fokus för att se Eva Beckmans film om poeten Sonja Åkesson. Tänker att jag kanske är sugen på att läsa lite poesi? Nacken värker, ögonen ömmar, men jag ligger kvar och tittar. Uppslukad. Jag vet att detta fokus är som en impulsiv fylla. Det kan gå hur som helst; istället för att bibehålla den kraft jag tror mig ha återfått idag kan jag ligga yr och het även inatt. Som en bakfylla och ett högt pris för aktivt tv-tittande.

Ser mig i spegeln och konstaterar att fem dagars feber förändrar, om än tillfälligt, ger barnen vars 5 ml flytande Ipren och kryper ner mellan de svala lakanen.