... och hon var ännu härligare i verkliga livet!
Ännu en gång skiner jag upp inombords, av att första mötet med en ny människa kan bli så där kvalitativt, intensivt och berikande att man nästan blir förvånad. Men å andra sidan; vi tyckte nog vi kände varandra redan innan. Typ.
På en in- och en utandning hade vi varit kors och tvärs i samtal och hunnit bli omsprungna av tiden.
4 kommentarer:
Jag fick en stark känsla av släktskap, fast utan krav på gemensamt julfirande:)
Kram!
Visst e de gött när sånt händer....
Vad härligt. Modigt också tycker jag. Jag har svårt att skjuta undan känslan av att jag nog är mycket tråkigare i verkligheten... Vilket är dumt och onödigt tänkt. Men icke desto mindre...
Ah. :-) Härligt!
Och jag behöver inte föreställa mig hur kär man skulle bli i dig när man träffar dig i levande livet. Jag vet.
Skicka en kommentar